Kim Jacobsson

Låt mig inleda denna recension med att säga att Tarantinos nya "mästerverk" inte är den sedvanliga Tarantino-filmen alls, fast ändå så ohyggligt mycket. Musiken, de långa dialogerna, sceneriet, skådisarna, allt finns där. Men ändå så känns den väldigt annorlunda från låt oss säga Pulp Fiction som anses som hans största bedrift. Tarantinos filmer har ofta paralellhandlingar, karaktärer på en plats som skiftar till andra på en annan gång på gång, och det funkar oerhört bra i den här. Men det som skiljer denna från hans tidigare alster är att det känns mer pampigt och roligt, det är verkligen en dramakomedi, med stort k i komedi. Mixen mellan humor och allvar är helt fenomenal. Det finns ett par scener då jag kan förstå om vissa vill blunda, de är obehagliga visst, men det är herr Q vi snackar om. Bara för att sedan gå till den djupaste konversationsscenen vid ett bord i en stuga på den franska landsbygden där allt är tyst och stilla, fenomenalt var ordet. Filmen är även indelad i kapitel, så vänta dig mycket kvickt sceneribyte, men det är faktiskt något som är snarare positivt än negativt, det känns fräscht och framförallt snyggt.

För er som tittat sönder de olika trailerserna som finns ute på nätet och hoppas att Brad Pitt ska få dominera huvuddelen av filmen så kan jag säga redan nu att ni har fel. Jag var en av dem, jag hade verkligen velat se mer av Brad Pitts geniala tolkning av Aldo Raine. Sadly enough så är han inte med särskilt mycket, men det lämnar dock plats åt andra fantastiska karaktärer som minst sagt framförs lika bra som Brads. Waltz, det namnet ska vi börja med. Det namnet bör vara på allas läppar efter filmen, eller hans alias han går under filmen, The Jew-hunter. Christoph Waltz är fullkomligt underbar, om han inte får en Oscar, eller åtminstone en nominering för denna roll är det något som står på tok i huvudet på Oscar jury-medlemmarna. Vart ska man börja, man skulle kunna säga att han gör sin livs insats, man skulle kunna säga att han äger varenda scen han är med i, man skulle kunna säga att han är så fasansfull likväl som han framstås som varm och älskvärd. Detta är definitivt ett namn man bör hålla koll på i framtiden.

Brad Pitt som kändes som ett minst sagt annorlunda drag hos Tarantino är även han helt lysande. När Waltz äger alla scener med nazisterna så äger Brad alla scener med The basterds (the allies). Jag tror aldrig jag sett honom så här pass rolig och full med karisma förut. Visst han spelar över otroligt mycket och det blir så cheesy det bara kan bli, men det är ju absolut meningen, och oj vad det fungerar bra. Han är defintivt en sådan skådis man fått mer och mer respekt för under senare dagar, Brad verkar defintivt vara en hyvens kille och inte allt en inavlad ideal Hollywoodkändis, keep up the good work Mr. Pitt.

Resterande casting i filmen består bland annat av Michael Fassbender, Eli Roth, Diane Kruger och Mike Myers med flera. Det är en respektabel resemblé med skådisar Tarantino har föst ihop och varenda jäkel passar verkligen rollerna de tillgivits. Fassbender är lite av en favorit i min sida, han är en väldigt underskattad skådis och borde verkligen få mer erbjudanden, minst sagt efter "Hunger" från förra året, även där en oscarvärdig roll.

Handlingen då? Den är rätt simpel, döda så många nazister som möjligt. Nja, det är lite mer invecklat än så. Som sagt så är det paralellhandlingar i filmen och man skiftar ofta mellan tid och rum. Filmen inleds med en av de mest absolut bästa och vackra filmscener jag har haft nöjed att beskåda under mina tjugoett år på jorden. Den är, fenomenal (jag vet att jag använder ordet mycket), men det går inte beskriva den bättre. Vill helst inte spoila för mycket, men se filmen och ni kommer förstå. Vi kan säga så här i alla fall, att en kvinnlig ung jude vid namn Shosanna undkommer nazisterna ute på den franska landsbygden. Efter det blir det ett svift scenbyte och vi hamnar i nutiden, eller ja mitt i smeten under den nazistiska eran so to speak. Denna flick som undkommer kommer senare i filmen att vilja hämnas på sin släkts mördare genom att bränna ner hennes biograf när det hålls en privat visning för alla högt uppsatta nazister i Tyskland, och en av handlingarna är att man får följa hennes händelselopp. En annan är självklart vad många av oss gick för se filmen för, The Basterds. Brads egna team av missanpassade judar, tyskar och amerikaner som bara vill göra en sak, att slakta nazister och skära topparna av deras huvuden. Det är rått, det är oanständigt och blodigt, det är genialt. Brad och grabbarna släpps ut ute i den franska landsbygdes klädda som civila, och deras uppdrag är enkelt. På sin väg genom slaktandet bemöts de av en tysk skådspelerska som är villig att bidra dem med hennes assistans och vetskap, att det kommer hållas en privat visning för Hitler och hans nära i en biograf i Berlin, ja ni gissade rätt, densamme som judeflickan tänkt bränna ner. Mer ska jag nog inte avslöja, det låter ganska simpelt javisst. Men det är fullt med twister och helt fantastiska långdragna scener med smart dialog, som är typiskt Tarantino. Vi kan börja med dialogen, i sedvanlig ära blir den rapp, spännande och smart. Jag kan förstå att vissa inte uppskattar denna typ av berättande, långa scener mellan karaktärer, men jag är en av dem som fullkomligt avgudar dem, jag kunde inte få nog av de i Death Proof, och de är om nåt även längre i Inglourius. Måste även tillägga att filmen är oerhört historiskt inkorrekt, och bli inte för förvånade över det som händer.

Sceneriet är underbart, bland det bäst jag beskådat, speciellt inledningsscenen. Det känns precis så autentiskt det bara kan bli, kostymerna är top-notch och allt flyter bara in så perfekt. Biografen som filmen spenderar mycket tid hos är underbart designad, och det känns verkligen som man tagit en resa tillbaka i tiden.

Musiken, vad vore en Tarantino film utan musik? Gubben har visat ett öga för att hitta passande stycken till sina filmer, det blir aldrig låtar man egentligen känner till och det är det som är så roligt. Det slutar jämt med att varje gång Tarantino släpper en ny film så går man dagen efter och köper soundtracket till tillhörande film. Detta är inget undandag. I inledningscenen får vi höra en svag remix av Fur elise, jag menar, vilken annan regissör skulle ha valt denna låt? Sen finns det referenser till Kill Bill musiken i en scen, om jag inte misstar mig så är det låten där det blir animerat återberättande i japansk anda. Som för övrigt är en av de bättre scener i filmen. Men det absolut bästa, den mest absolut briljanta musikstycket är i scenen då biografen precis ska släppa in gästerna och bilden zoomar in på Shosannas säkra och nästan hatiska ansikte när putting out fire with gasoline med Bowie börjar spelas. Extas, extas, extas. Detta kan vara en av gubbens bästa låtar och jag blev så otroligt glad när jag satt på biografen och detta mästerverk susade igenom de stora högtalarna. Magnifikt, det är en av de scener som kommer sitta i ett tag. Texten på låten passar för övrigt in för jäkla bra för det som hända skall.

Jag har följt Tarantino med spänning över åren, allt från hans genombrott Reservoir Dogs till Death Proof, och vissa menar att han har förlorat stinget. Men jag tycker bara att han blivit bättre och bättre. Jag var en av de få som älskade Death Proof och tyckte nästan att det var en av hans bättre. Jag gillar hans referenser till andra filmer, hans berättande, hans karaktärer som inte försvinner ut ur huvudet på en dag som de normalt gör hos en vanlig film. Nej, allt sitter kvar efteråt, i flera flera år. Musiken, karaktärerna, dialogerna, det är skiljer Tarantino från andra regissörer, han gör egna tolkningar, samtidigt som han drar referenser till annat. I den absolut sista scenen i filmen säger Brad Pitt in i kameran med en stor köttig kniv i handen, ”I think this could be my masterpiece”, och jag skulle inte kunna säga det bättre själv, jag tror att det egentligen är Tarantino som är så otroligt nöjd med sin produktion som säger orden, genom Brads södra stämma. Det finns inget negativt med filmen, det är ett mästerverk, ett rent och skärt mästerverk som bara kommer bli bättre med åren. Hands up, för en av de bästa filmer jag någonsin har sett.

5/5.

Over and out.

Säkert en drös med stavfel, men korrigerar det imorgon, too tired at the moment.