Tänkte precis kolla igenom "Orphan" som tydligen ska vara något som en svinbra amerikansk skräck-drama, och de växer ju inte på träd som bekant. Vet i princip ingenting om filmen alls, så det ska bli kul och se var den landar.
Den har ju trots alls Vera Farmiga och Peter Sarsgaard i roll-listan, vilka båda är några av mina favoriter bland hollywood-eliten. Vera är fullkomligt briljant i allt hon gör, älskade henne i The Departed och Up in the air, och jag jag har stor tillit med henne. Sarsgaard är en lite udda skådespelare, man vet inte riktigt var man har honom, han var läskigt skum i lysande Garden State, halvt knasig och alkholiserad i In the electric mist osv. Han kan spela de mest konstiga rollerna hur bra som helst.

Återkommer senare om filmen är något att ha, men av recensionerna att döma ska den vara riktigt bra, och hoppas denna kan släcka min skräck-törst tills The Human Centipede kommer ut på dvd senare denna månad.


Ond unge med hammare.

Ja, jag är medveten om mängden bloggar som har förekommit senaste veckorna med årtiondets bästa filmer, en del usla listor och en del riktigt bra. Eftersom jag ser på hutlöst mycket film på min fritid tycker jag att det är dags att vara lite o-originell och posta min lista.
Det är de filmer som har påverkat mig mest personligen och haft störts innebörd, visst är det svårt att minimera allt till en lista med filmer vilket jag hade tänkt göra, men I'll give it a go at least.

 

Tänkte dela in det i genrer, bästa action/drama and so on, men eftersom jag nästan enbart ser på drama-filmer kan det bli lite svårt på den fronten, men jag får improvisera lite.

 

Bästa Action: Mission Impossible 3.
Visst, både ettan och tvåan var ganska bedrövliga ur min synpunkt, ettan hade lite charm medan tvåan var urusel. Men sedan tog JJ Abrams över rodret och levererade en helt enastående rulle utöver allt annat i genren. Jag som fullkomligt avskyr klichéfyllda actiondräpare fastnade direkt för denna två timmar långa festen. Skådespelet är magnifikt, speciellt Philip Seymour Hoffman som gör den bästa skurk-gestaltningen någonsin, han är fullkomligt vidrig och skoningslös, i mitt tycke en oscarvärd roll for sure. Tom Cruise sköter sig väldigt bra han också och man sympatiserar verkligen med hans karaktär. Allt är så förbannat välgjort och man sitter klistrad från början till slut, otroligt spännande och bra.

 

http://www.youtube.com/watch?v=URD7yLgw9_M

 

Tröstpris: Avatar (vilket jag inte bara ser som en actionfilm, det är så mycket mer än så.).

 

Tom Cruise, bra som alltid, här lite mer bra.

Bästa thriller: Dead Man's Shoes.
Shane Meadows är en relativt okänd regissör som bland annat har regisserat This is England som många är bekanta med. Fast han har gjort ett par riktigt vassa filmer innan den, en av dem vid namn Dead Man's Shoes. Det är en brittisk independent-film med en lysande Paddy Considine i huvudrollen. Den beskrivs på många håll som den lilla filmen om hämnd efter Kill Bill, men jag skulle nog vilja påstå att det är den ultimata hämnd-filmen tillsammans med Old Boy. Tarantino i all ära, men ingenting uppnår den realistiska och råa känslan i Shane's film. Det är så här jag verkligen kan tänka mig att personer beter sig när de får en "galning" efter sig (även om de förtjänar det), man är rädd och känner sig maktlös, vilket verkligen förmedlas på en genuint sätt. Musiken och sceneriet är briljant och handlingen väldigt intressant och den tappar aldrig fokus. En rolig grej är även att Paddy Considine inte är utbildad skådespelare och gav sig in på denna filmen utan några som helst kunskaper och större erfarenheter och gjorde en så pass övertygande roll som en ärrad soldat som fått reda på att sin bror blivit dödad av ett gäng småskurkar. Den är dock inte lika brutal som jag hade hoppats på, men allt bygger på realism, och det utförs på ett så strålande sätt att jag bara vill gråta. Amazing.

 

http://www.youtube.com/watch?v=_vAk3Og3HLA

 

Tröstpris: Old Boy.

 

Hårdare huvudkaraktär får man faktiskt leta efter, är och förbli Paddys bästa roll.

 

Bästa Drama: Lost in Translation.
Här var det inga som helst tvivel på vilken film jag skulle sätta in alls. Sofia Coppolas egentliga stora genombrott skedde i samband med denna film som till stor del skrevs åt Bill Murray, hade han tackat nej hade filmen aldrig blivit av, och vilken jävla tur rent ut sagt att han gjorde det. Den här filmer klår precis allting i dramaväg, visst det finns hundratals briljanta filmer som släppts de senaste åren men ingenting når upp i en klass som denna. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, man slår sig av all skönhet och sitter och beundrar varenda lite detalj. Allt är så slående vackert, vänskapen som bildas är så slående konstig men samtidigt förståelig. Två personer som möts i ett främmande land, med totalt olika bakgrunder och personligheter bildar en sådan pass stark vänskap, det är fascinerande. Utfrusna och förlorade i Tokyo finner de varandra i en hotellbar. Det ligger dock en smula depression igenom hela filmen, den är inte bara vacker, man vet från första början att personerna i fråga bara kommer att stanna under en viss period, båda har lite problem med sitt äktenskap, de blir smått kära i varandra, eller blir de det? Det är till tittaren själv att uppgöra. Det är en av de få filmer jag faktiskt har gråtit till om jag ska vara ärlig.
Handlingen berättas på ett enastående sätt och den tappar aldrig fokus från karaktärerna även fast man introduceras till den ena galna saken från den andra. Titeln Lost in Translation menar väl ungefär att man är förlorad i översättningen, personerna är förlorade i Tokyo, Japan där ingen kan Engelska i princip. De känner sig isolerade och att de inte hör hemma, samtidigt som de inte riktigt vill åka tillbaka därifrån de kom, vilket förklaras ganska tydligt. Allt bygger på att vara förlorad, man vet inte riktigt vad man vill, man vet inte vilka vägar man ska ta, och att vara förlorad tillsammans kan bilda något så fantastiskt märkligt. Men under tiden de bor på hotellet bildar de ett förhållande utöver det vanliga, och man kan bara älska det. Det rinner även en smula hoppa igenom hela filmen, samtidigt som den är väldigt roligt på ett annorlunda sätt emellanåt, och man hoppas verkligen att de på något underligt sätt ska kunna bevara sin vänskap. Sen att inte Bill Murray vann en Oscar för bästa manliga biroll är en stor skam, han gjorde sin livs prestation som den smått deprimerade och tokige gubben som finner ny "kärlek" i Japan.

 

http://www.youtube.com/watch?v=FNn-2CTXzAw

 

Tröstpris: Watchmen.

 

Underbart vackra Scarlett Johansson.

 

Fortsättning kommer för resterande genrer.

Jahapp, då har man sett ett av årets (eller fjolårets) stora filmer. Har inte varit särskilt intresserad av detta projekt, dels för att jag är trött på domedagsfilmer och tycker oftast att det blir för tramsigt. Men denna skiljer sig verkligen ur mängden, det är en av de mest obehagliga filmer jag någonsin har sett, och jag har sett en del sjuka saker. Men den skrämmer en på ett helt annat sätt än att visa sjuka och störande bilder. Visst finns det en jäkligt äcklig och vidrig scen i filmen som inolverar ett slakthus med människor som jag aldrig kommer att glömma, den scenen speciellt var otroligt efektfull och hemsk, och jag är säker på att de som har sett filmen håller med.
Men annars är det inte speciellt mycket blod och hemskheter, det är känslan av att det inte finns något hopp, alla människor är döda, alla djur likaså. Det finns ingen grönska kvar i världen, det är konstant vinter och höst, maten är på väg att ta slut. De resterande människor som är kvar är antigen halvt döda eller kannibaler. Hoppet är som uppslukat, och det är verkligen något som regissören har förmedlat på ett ypperligt sätt. Hela tiden påminns man om detta. Dock så hade jag gärna sett hur världen hade kunnat blivit så här, vilket jag antar förklaras i boken som jag tyvärr inte har läst än. Men har för mig att det är vad som kan komma att hända om vi inte bryr oss om vår planet bättre, and I gotta tell ya, efter detta fick jag mig en rejäl tankeställare. Vi har sett "I am legend" och "The day after tommorrow" etc., där skulle man ändå kunna tänka sig att leva (jag vet), men jämför man det mot detta så fylls jag bara med en vidrig avsky, det här är verkligen världens slut och det märks, allt liv är som bortblåst, och kvar finns bara gråa förstörda städer och aska.


Den lille gossen och Viggo, som är makalös som alltid.

 

Jag måste medge att det här är den mest deprimerade filmen jag någonsin har sett. Det är en av de vackraste filmerna, och innehåller definitivt ett soundtrack som kommer sitta kvar väldigt länge. I det stora hela känns det lite som "den nya Jesse James filmen med löjligt långt namn", med kameravinklarna och effekterna tillsammans med musiken. Men som sagt, depression är ordet och jag tvekar på att man hade kunnat göra det bättre än så här. Jag gråter sällan under film, men jag grät seriös säkert tio gånger under denna, den är så otroligt sorglig och man sympatiserar verkligen med dessa två överlevarna, en far och en son på väg Söderut om hopp att nå havet.
Viggo Mortensen spelar som bekant huvudrollen, och jag blir fly förbannad om han inte blir nominerad för en Oscar för denna roll, det är hans livs prestation, och en av de bättre tolkningar jag sett av en karaktär någonsin, och det säger en hel del. Han är bättre än Day Lewis någonsin har varit i denna film. En så otroligt nersliten och förstörd man vars sista andetag bara slår för att beskydda sin son. Nu är det ju bara början av året men jag tvivlar starkt på att någon kommer att överträffa Viggos roll, och jag tror faktiskt på en statyett för gubben, definitivt en nominering. Robert Duvall och Guy Ritchie gör ett par små inhopp, och de sköter sig även dem ypperligt. Duvalls roll är även den oscarvärd, även fast han bara syns i kameran ett par minuter.

 

Nu hade jag ju inte tänkt att det här skulle urarta sig till en stor recension, vilket det inte är tänkt att vara, bara lite reflektioner kring filmen. Vill ni ha en realistisk uppfattning om hur hemsk världen kan komma att se ut i framtiden om vi inte värnar om våran miljö, hur sjuk den kan göra oss människor och tvinga oss att övergå till kannibalism, by all means se den, men jag måste varna er att den är otroligt obehaglig och känslofylld, helt utan blod och övernaturliga fenomen. Förutom just den där scenen då, involverande "slakthuset" och halvätna levande människokroppar skrikandes av smärta (rysningar).

 

En klar 5/5, utan tvekan. En av de bästa jag sett under 2000-talet.

Edit: Gammal text, tyvärr så blev det ju ingen nominering för Viggo detta år.

Red Riding är en brittisk serie indelad i 3 avsnitt som landar på cirka fyra och en halv timme totalt. Vet inte riktigt när den sändes i Storbritannien, men nu har den i alla fall kommit ut på köp dvd och blu-ray, och trilogin är enligt många den bästa efter Gudfadern, om inte ännu bättre. Själv vet jag inte riktigt, den var väldigt svår att hänga med i, och det är fullt med twister och karaktärer dör hit och dit. Bör nog se om den i alla fall en gång för att förstå hela sammanhanget.


Skådespelarinsatserna är otroligt bra och annorlunda.

Kortfattat beskrivet handlar serien om en ökänd mördare som fått namnet "The Yorkshire ripper" som härjade i Storbritannien under 70 och 80 talet. Det var en hänsynslös man som våldtog och mördade unga flickor, och ämnet känns väldigt aktuellt än idag. Vi får följa 3 olika huvudpersoner i de tre avsnitten, en journalist, en polis och en specialagent. Andrew Garfield som spelar journalisten i första avsnittet gör speciellt bra ifrån sig, och man får genom denna produktion verkligen upp ögonen för hur pass bra skådis han faktiskt är. Det känns som han förmedlar nästintill varenda känsla en människa kan göra om till slutet så sympatiserar man med honom mer än vad man kanske gjort åt någon annan filmkaraktär. Paddy Considine tar över båten i den andra filmen, och som alltid så gör han också otroligt bra ifrån sig. I den tredje är det David Morrisey som inte heller finns något anmärkningsbart att påpeka om, alla tre sköter sig ypperligt.


Andrew Garfield, ett namn att hålla ögonen öppna på.

Om ni inte har några problem med långa skarpa scener med mycket information att ta in så tycker jag definitivt att ni ska ta er en närmare titt på denna serie, visst den kan bli lite svår emellanåt men låt inte det hindra er ifrån att ta del av denna fantastiskt cinematiska lilla serie. Med underbart osande 70 och 80-tals foto, makalöst skådespel och en intressant och solid story avslutar jag mitt inlägg, köp den för all del.

Såg på Up In the air igår kväll, gick in utan några som helst förväntningar i princip, visste bara att det var regissören bakom Juno i princip, vilket kändes sådär. Juno är snyggt filmad och väldigt charmig, men absolut inte min typ av film.

Up in the air känns på många sätt som Juno, fast ändå inte. Själva strukturen och stilen är väldigt lika, samt den uber-sköna indie-musiken. Filmen lyckas uppkalla en rad känslor, man gråter, skrattar och sympatiserar för de otroligt intressanta karaktärerna. Clooney är grym som vanligt, och han förtjänade verkligen en nominering. Han är otroligt trovärdig fast lite mer charmig och gullig än vanligt, en lite annan sida av gubben helt enkelt än vad vi är vana att se. Visst nu säger jag inte att Clooney är ett svin annars, han är hur kul som helst i de intervjuer man sett och gör ofta sina roller med glimten i ögat, men han känns mer mänsklig i denna.
Filmen är precis lagom lång, och den blir aldrig seg och lyckas hålla en i sitt grepp i de nästan två timmarna den pågår.
Musiken ska absolut ha stora creds, den känns aldrig för påtaglig utan kommer in då och då, sköna softa indie-sånger som får en att drömma sig bort.
Storyn känns lite alldaglig men ändå jäkligt intressant, och jag visste inte ens att det fanns sådana här företag (tänker inte spoila vad de håller på med), och kemin mellan Clooney och de personer som på ett annorlunda sätt kommer honom nära är strålande. Zach Galifianakis från the Hangover gör en svinkul liten roll i början av filmen också.

Definitivt en värdig nominering till årets film.
9/10 får den av mig.

Nu när tankarna och intrycken har lagt sig ner över natten och kokat i mitt lilla huvud så ska jag väl kunna sluska fram några reflektioner över filmen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att detta är den film jag sett fram emot längst, tätt följt av relativt nysläppta Avatar och Antichrist. När jag fick höra talas om att de skulle göra en slags remake på den första filmen för ett par år sedan hoppade jag ur min datorstol av lycka, vad kan gå fel liksom, en viktoriansk 1800-tals miljö fylld med dimmiga skogar och mysiga slott, och så klart varulvar.
Det är synd när det kommer till monsterfilmer i helhet, vi ser inte allt för mycket bra produceras, speciellt gällande genren med varulvar som blivit nästintill bortglömd, om vi bortser från diverse tramsfilmer som släppts senaste åren. Då tänker jag givetvis på Underworld-trilogin och Twilight, där de vill få unga killar och tjejer att se vampyrer och varulvar medverka i häftiga krig. Nej usch vad det är tramsigt, och det är något som ändras i och med denna filmpremiär, man gör varulven till en badass once again. Ingen jobbig kärlekshistoria, inga sympatier, bara en man vars liv blir totalt förstört när han reser tillbaka till sin hemstad och tvingas möta sitt hemska förflutna, och en och annan ulv. Visst finns det bra varulvsfilmer, det säger jag inte. Dog Soldiers som kom för bra många år sedan var ett utmärkt exempel på en sådan, med en solid handling, intressanta karaktärer, snygga varulvar utan cgi och bra skådespel lyckades den göra något som de andra filmerna i genren inte lyckats sedan En amerikansk varulv i London, att göra en bra varulvsfilm helt enkelt.
Men hur definerar vi "varulvsfilm" då så den blir bra, räcker det att slänga in en snyggt animerad ulv som springer runt och köttar människor? Nja det krävs lite mer baktanke än så, i Wolfman handlar det lite om besten som lever i oss alla, det där begäret som man vill kontrollera men ibland släpper.
För er som inte sett originalversionen från 1941 så handlar filmen väldigt (ska försöka att inte spoila något) enkelt om en man vid namn Lawrence Talbot som kommer tillbaka till sin hemmastad i samband med ett teaterbesök i bygden. Han får tidigt reda på att hans bror har blivit mördad i närheten av sin fars gamla gods, och byborna hävdar att en stor björn eller liknande har slitit honom i stycken medan andra menar att det är en förrymd mentalpatient. Trots de avråd han får från personerna omkring sig beger sig Lawrence ut i den kalla dimmiga skogen en natt, och där börjar våran resa.
Jag vill verkligen inte avslöja för mycket, och jag känner att jag kan komma att göra det om jag berättar det mer utförligt. Det som gör filmen så otroligt bra är atmosfären de har lyckats att bygga upp, man ser direkt att de sneglat väldigt mycket på Burton's verk, speciellt Sleepy Hollow, vilket enbart kan ses som positivt! För det är sällan man ser en sådan pass mysig och vacker film, de dimmiga oroliga skogarna, de gamla halvruttna husen, den ödesfyllda herrgården. Det känns som man har slungats in i en sagoberättelse från när man var liten.
Varulven själv är väldigt bra gjord, till viss del. När Benicio sitter under sminket och springer runt och ylar och sliter tarmarna ur folk känns den väldigt trovärdig, de har verkligen lagt ner tid på att få honom så lik originalet som möjligt, samtidigt som att göra den mycket mycket läskigare. Det är när cgi-effekterna tar fart det inte blir allt lika roligt, de är inte dåliga kan jag påstå men det känns som att det är en rutten kombination, monster och cgi. Tycker man ska göra så mycket som möjligt med dräkter och smink för det blir alltid snyggast i slutändan, men här har de inte riktigt gjort så. Vissa scener är ulven helt cgi-animerad där den inte alls kanske behövt vara det, vilket är synd.
Våldet är påkostat, lemmar och huvuden flyger titt som tätt, blod sprutar och det är gott om häftiga och relativt originella dödscener. Men det är väl nästan något man bör förvänta sig av en modern "skräck-film". Det finns en speciellt tuff scen cirka 40 minuter in i filmen som är en av de läbbigaste och grymma jag sett på jag vet inte hur länge, innehållande ett zigenarläger och ett antal döda män, det är i ögonblick som det filmen känns som en 10/10.
Men tyvärr så tappar filmen fokus i slutet, och det känns hela tiden som att de bara slängt in lite scener här och där för att fylla ut på tiden, jag tycker den är lagom lång men de kanske borde ha klippt om det lite och skippa en del saker. Sen osar slutstriden så mycket Hollywood att jag bara vill skrika av ilska, som tur är så håller den bara på i kanske sju minuter, men det är väl för att förstöra en så annars pass bra film. Den hade helt enkelt mått bra om det hade suttit ett par andra klippare vid rodret. Men när väl de riktiga scenerna drar igång så funkar det ypperligt och man sitter som klistrad. Jag hade också velat se lite mer bakgrundshistoria om den "första varulven" och om karaktärerna i sig, att få lite mer rum att utvecklas, men men.
Skådespelet är i vilket fall som helst fantastiskt och man känner att de gör sitt främsta, speciellt kemin mellan Anthony Hopkins och Benicio Del Toro känns extremt trovärdig i de få scener de är tillsammans. Det är absolut inga Oscars-prestationer vi snackar om här, men defintivt bra nog för en film som denna. Anthony som är en av de största levande skådespelarna genom tiderna spelar inte över lika mycket som vanligt, men han levererar en hel del galna och framför allt roliga repliker. Benicio är ganska tystlåten filmen igenom men känslorna han utgör förmedlas perfekt, och jag har svårt att se att någon annan skulle kunna lyften upp rollen så bra som han gör.
Joe Johnston som regisserade The Wolfman kändes väl lite som ett jokerkort i början när man tittar på hans tidigare verk, allt från Jurassic Park 3 till Hidalgo som båda var väldigt medelmåttiga, men jag tycker han lyckades mycket bra att överföra denna klassiker till en lite mer modernare tappning, dock så blev den inte lika fulländad som jag hade hoppats på.
Men vill ni se en otroligt mysig och vacker film som utspelar sig i ödsliga skogar och hedar på 1800-talet så tveka inte en sekund på att se denna läskiga och intressanta 1 timmars och 40 minuters resa! Men jag varnade er för det ostiga slutet. 8/10 bananer får den av mig.

Halloween närmar sig med storsteg, visst det är inte särskilt stort i Sverige alls, men det är ändå en mysig helg att fira under en lika så mysig månad, Oktober. Jag vet inte riktigt vad det är med hösten som gör den så otroligt lockande varje år, det måste vara kylan och mörkret, och det där mystiska som ligger i atmosfären, höstlöven som slingrar sig längs de långa gatorna. Varje år får jag en magisk bild om hur min 31 Oktober ska se ut, men den slår liksom aldrig in, inte nu på senare dagar i alla fall. Man vill att det ska vara så där lagom kallt, svinmörkt och att gatorna lyses upp av pumplyktor. Kanske har man växt ifrån det där för länge sedan, men i år ska det bannemej bli ändring. Dekorationer ska köpas, ljus, pumpor and you name it and I'll buy it!
Jag tror det är en viss skara människor som dras till just Halloween, och det är svårt att sätta fingret på vilken "sort" det är. Kanske lite alternativa, folk som inte riktigt vill passa in med alla andra, vad vet jag. Den idealiska bilden av Halloween för mig är Tim Burton's Nightmare before Christmas, precis så vill jag att det ska kännas på den natten. Varulvar, vampyrer, spöken och gastar. Jag tycker bara allt sådant där är så otroligt charmigt och mysigt på något sätt och jag vet nog ingen större "monster-fantast" än mig själv. Jag vill ha långa ensliga stigar med stora gungande träd, dimma runt omkring mig, vargar ylandes i bakgrunden.
Det handlar inte om att man vill bli skrämd, man vill bara uppleva en specifik känsla, och den enda personen som riktigt förmedlar den känslan exakt som jag känner är Tim Burton. Alla hans filmer reflekterar verkligen min fantasi, de små symboliska sakerna. Pumporna kring herrgården i Sleepy Hollow, den ödsliga skogen i Corpse Bride, Londons skitiga gator i Sweeney Todd, osv osv.
Grejjen jag försöker säga är bara att jag längtar så otroligt mycket till Oktober varje år, och nu så är den här, och snart så är det Halloween, synd att det bara inte är lika stort som i just Usa. Men jag får väl nöja mig med någon mysig maskeradfest och att den lokala Ica butiken utsmyckar sin affär med diverse ockulta föremål, samt min favoritpromenadsträcka längs Säbylund under nattetid.

Ciao!

Låt mig inleda denna recension med att säga att Tarantinos nya "mästerverk" inte är den sedvanliga Tarantino-filmen alls, fast ändå så ohyggligt mycket. Musiken, de långa dialogerna, sceneriet, skådisarna, allt finns där. Men ändå så känns den väldigt annorlunda från låt oss säga Pulp Fiction som anses som hans största bedrift. Tarantinos filmer har ofta paralellhandlingar, karaktärer på en plats som skiftar till andra på en annan gång på gång, och det funkar oerhört bra i den här. Men det som skiljer denna från hans tidigare alster är att det känns mer pampigt och roligt, det är verkligen en dramakomedi, med stort k i komedi. Mixen mellan humor och allvar är helt fenomenal. Det finns ett par scener då jag kan förstå om vissa vill blunda, de är obehagliga visst, men det är herr Q vi snackar om. Bara för att sedan gå till den djupaste konversationsscenen vid ett bord i en stuga på den franska landsbygden där allt är tyst och stilla, fenomenalt var ordet. Filmen är även indelad i kapitel, så vänta dig mycket kvickt sceneribyte, men det är faktiskt något som är snarare positivt än negativt, det känns fräscht och framförallt snyggt.

 

För er som tittat sönder de olika trailerserna som finns ute på nätet och hoppas att Brad Pitt ska få dominera huvuddelen av filmen så kan jag säga redan nu att ni har fel. Jag var en av dem, jag hade verkligen velat se mer av Brad Pitts geniala tolkning av Aldo Raine. Sadly enough så är han inte med särskilt mycket, men det lämnar dock plats åt andra fantastiska karaktärer som minst sagt framförs lika bra som Brads. Waltz, det namnet ska vi börja med. Det namnet bör vara på allas läppar efter filmen, eller hans alias han går under filmen, The Jew-hunter. Christoph Waltz är fullkomligt underbar, om han inte får en Oscar, eller åtminstone en nominering för denna roll är det något som står på tok i huvudet på Oscar jury-medlemmarna. Vart ska man börja, man skulle kunna säga att han gör sin livs insats, man skulle kunna säga att han äger varenda scen han är med i, man skulle kunna säga att han är så fasansfull likväl som han framstås som varm och älskvärd. Detta är definitivt ett namn man bör hålla koll på i framtiden.

 

Brad Pitt som kändes som ett minst sagt annorlunda drag hos Tarantino är även han helt lysande. När Waltz äger alla scener med nazisterna så äger Brad alla scener med The basterds (the allies). Jag tror aldrig jag sett honom så här pass rolig och full med karisma förut. Visst han spelar över otroligt mycket och det blir så cheesy det bara kan bli, men det är ju absolut meningen, och oj vad det fungerar bra. Han är defintivt en sådan skådis man fått mer och mer respekt för under senare dagar, Brad verkar defintivt vara en hyvens kille och inte allt en inavlad ideal Hollywoodkändis, keep up the good work Mr. Pitt.

 

Resterande casting i filmen består bland annat av Michael Fassbender, Eli Roth, Diane Kruger och Mike Myers med flera. Det är en respektabel resemblé med skådisar Tarantino har föst ihop och varenda jäkel passar verkligen rollerna de tillgivits. Fassbender är lite av en favorit i min sida, han är en väldigt underskattad skådis och borde verkligen få mer erbjudanden, minst sagt efter "Hunger" från förra året, även där en oscarvärdig roll.

 

Handlingen då? Den är rätt simpel, döda så många nazister som möjligt. Nja, det är lite mer invecklat än så. Som sagt så är det paralellhandlingar i filmen och man skiftar ofta mellan tid och rum. Filmen inleds med en av de mest absolut bästa och vackra filmscener jag har haft nöjed att beskåda under mina tjugoett år på jorden. Den är, fenomenal (jag vet att jag använder ordet mycket), men det går inte beskriva den bättre. Vill helst inte spoila för mycket, men se filmen och ni kommer förstå. Vi kan säga så här i alla fall, att en kvinnlig ung jude vid namn Shosanna undkommer nazisterna ute på den franska landsbygden. Efter det blir det ett svift scenbyte och vi hamnar i nutiden, eller ja mitt i smeten under den nazistiska eran so to speak. Denna flick som undkommer kommer senare i filmen att vilja hämnas på sin släkts mördare genom att bränna ner hennes biograf när det hålls en privat visning för alla högt uppsatta nazister i Tyskland, och en av handlingarna är att man får följa hennes händelselopp. En annan är självklart vad många av oss gick för se filmen för, The Basterds. Brads egna team av missanpassade judar, tyskar och amerikaner som bara vill göra en sak, att slakta nazister och skära topparna av deras huvuden. Det är rått, det är oanständigt och blodigt, det är genialt. Brad och grabbarna släpps ut ute i den franska landsbygdes klädda som civila, och deras uppdrag är enkelt. På sin väg genom slaktandet bemöts de av en tysk skådspelerska som är villig att bidra dem med hennes assistans och vetskap, att det kommer hållas en privat visning för Hitler och hans nära i en biograf i Berlin, ja ni gissade rätt, densamme som judeflickan tänkt bränna ner. Mer ska jag nog inte avslöja, det låter ganska simpelt javisst. Men det är fullt med twister och helt fantastiska långdragna scener med smart dialog, som är typiskt Tarantino. Vi kan börja med dialogen, i sedvanlig ära blir den rapp, spännande och smart. Jag kan förstå att vissa inte uppskattar denna typ av berättande, långa scener mellan karaktärer, men jag är en av dem som fullkomligt avgudar dem, jag kunde inte få nog av de i Death Proof, och de är om nåt även längre i Inglourius. Måste även tillägga att filmen är oerhört historiskt inkorrekt, och bli inte för förvånade över det som händer.

 

Sceneriet är underbart, bland det bäst jag beskådat, speciellt inledningsscenen. Det känns precis så autentiskt det bara kan bli, kostymerna är top-notch och allt flyter bara in så perfekt. Biografen som filmen spenderar mycket tid hos är underbart designad, och det känns verkligen som man tagit en resa tillbaka i tiden.

 

Musiken, vad vore en Tarantino film utan musik? Gubben har visat ett öga för att hitta passande stycken till sina filmer, det blir aldrig låtar man egentligen känner till och det är det som är så roligt. Det slutar jämt med att varje gång Tarantino släpper en ny film så går man dagen efter och köper soundtracket till tillhörande film. Detta är inget undandag. I inledningscenen får vi höra en svag remix av Fur elise, jag menar, vilken annan regissör skulle ha valt denna låt? Sen finns det referenser till Kill Bill musiken i en scen, om jag inte misstar mig så är det låten där det blir animerat återberättande i japansk anda. Som för övrigt är en av de bättre scener i filmen. Men det absolut bästa, den mest absolut briljanta musikstycket är i scenen då biografen precis ska släppa in gästerna och bilden zoomar in på Shosannas säkra och nästan hatiska ansikte när putting out fire with gasoline med Bowie börjar spelas. Extas, extas, extas. Detta kan vara en av gubbens bästa låtar och jag blev så otroligt glad när jag satt på biografen och detta mästerverk susade igenom de stora högtalarna. Magnifikt, det är en av de scener som kommer sitta i ett tag. Texten på låten passar för övrigt in för jäkla bra för det som hända skall.

 

Jag har följt Tarantino med spänning över åren, allt från hans genombrott Reservoir Dogs till Death Proof, och vissa menar att han har förlorat stinget. Men jag tycker bara att han blivit bättre och bättre. Jag var en av de få som älskade Death Proof och tyckte nästan att det var en av hans bättre. Jag gillar hans referenser till andra filmer, hans berättande, hans karaktärer som inte försvinner ut ur huvudet på en dag som de normalt gör hos en vanlig film. Nej, allt sitter kvar efteråt, i flera flera år. Musiken, karaktärerna, dialogerna, det är skiljer Tarantino från andra regissörer, han gör egna tolkningar, samtidigt som han drar referenser till annat. I den absolut sista scenen i filmen säger Brad Pitt in i kameran med en stor köttig kniv i handen, ”I think this could be my masterpiece”, och jag skulle inte kunna säga det bättre själv, jag tror att det egentligen är Tarantino som är så otroligt nöjd med sin produktion som säger orden, genom Brads södra stämma. Det finns inget negativt med filmen, det är ett mästerverk, ett rent och skärt mästerverk som bara kommer bli bättre med åren. Hands up, för en av de bästa filmer jag någonsin har sett.

5/5.

Over and out.

Säkert en drös med stavfel, men korrigerar det imorgon, too tired at the moment.

 

I min stad finns det tegel och hat
I min stad äter man hjärtan till frukost
Blodiga svek blir vardagsmat, jag önskar du insåg i tid
Vilken jävla transformation du fick mig att genomgå
Jag ska visa dig mina smutsiga trick en dag
Men det är inte min stil älskling, vissa går på de dödas trottoar
Vissa svinar, vissa älskar, men jag
Jag skålar med min kalashikov mot herrarna i blått
Glöm inte mitt ansikte, varje tegel är ditt
Även om du kom åt mig på min svagaste punkt
Fick du mig att inse att poesi är mitt enda vapen, min enda tillflykt
Så länge såg jag bara fel i rätt, jag förde väsen för ingenting

I min stad finns det tegel och hat
I min stad skär man av handlederna på pensionärer
I min stad smäller man igen dörren på utomstående vidunder

Dagarna fortsätter medans åren de släpar mitt vita hår
En gudsförgäten dag ska jag bygga mig en kraftig borg
Där min poesi omfamnar väggarna i magi
Och ingen ska tycka att teglet är manér
Jag ska sitta inuti min borg på min ensliga tron
Och diktera det ingen annan gjort innan, jag ska styra mitt palats
Inte med vrede, inte med hat, utan för deras skull
Det ska regna blod från taket, det ska finnas stirrande ögon i golvet
Rösterna i mitt huvud banar vägen för kvinnan som kryper
Min transformation var min räddning, och min undergång

I min borg finns det tegel och hat
I min borg äter man hjärtan till frukost
I min borg är var man kung över sitt eget liv

Jag ska spela spelet tills jag är döende
Jag ska fortsätta omfamna mitt slott
Jag ska viska i vinden, framför alla ensliga stigar
Jag ska visa dig stormen
Jag ska minnas allt du sa

För dina ord har märkt min borg
Dina ord ska placeras i väggarna så alla kan se

Experimentell låt, säkert massa stavfel o skit, ska ändras också, daskade ihop på 5 minuter, får se hur det blir med det som gubben sa.

Jag skulle packa in världen i klöver
Men du får mig att se min väg
Och jag skulle dö för dig imorgon
skulle du komma till mig idag?
Sjung en sång av sorg med flickan med det glada ansiktet
Och dansa ovanför vattnet utan en endaste krusa eller ett spår

Kärleken är här vid varje moln på himmelen
Vill du vara min rodnande tjej?
Jag skulle inte tro det
Men jag har aldrig träffat en flicka som dig,
Jag har aldrig träffat en flicka som,
dig förut

Jag skulle klättra det högsta berget
Till solskenet på ditt ansiktet
Tända en miljon ljus
För att spela ditt namn
Skrik högt med hämnd
Med vinden under mina fötter
Förstår du galenskapen?
Förstår du heligheten?

Kärleken är här vid varje moln på himmelen
Jag har aldrig träffat en flicka som dig

Jag skulle säkert dö
Väntandes på varje samtal
Kommer jag nånsin få se ditt solsken?
När jag är klar med allt

En pojke utan partner
Förlorad i det blåa
Ord mer än menat
När de räknar med en sån som dig

Jag har aldrig träffat en flicka som dig förut.

Jag går på de här gatorna där mina själlösa fötter
Hemsöker marken där jag en gång befann mig
På denna arkadafton rinner handelskammarens regn
Fastän jag inte längre hör rösterna tala
Jag skyller på himmelen så på det skålar vi
Bäst att städa kyrkan från mina avbrutna fingernaglar
Men låt mig inte dö fortfarande undrandes
vad det var jag lämnade bakom

Från guds gyllene tallrik missunnandes äter dem
Tills deras magar brister i ignorans
Aldrig stryker de på ett vandringslöst hem
Är så långt som deras ledsna ögon ser
Ge mig en rostig gammal rock, väl trampad och smutsig
Tills dess aska och blod rinner djupt
Men låt mig inte dö fortfarande undrandes
Vad det var jag lämnde bakom

Även fast jag varit det där ansiktet förr
Stängt igen varje öppen dörr
Slösade en gång en delad tro
Så när vågorna kommer slungandes in
Kommer jag simma som havet simmar
Ut med morgontidvattnet
Sen tillbaka för mitt té

Så jag gör som jag vill som den vältempererade brisen
Blåser åt det håll som passar
Jag grågör mig med leran sju dagar tills dagen
När de kastar mig på krukans hög
Men hör mitt råd, du måste begrava mig två gånger
För den första kommer jag inte vila fridfullt
Men låt mig inte dö fortfarande undrandes
Vad det var jag lämnade bakom

Jag vill ha ett välsprungit lopp framför pistolen
Med en dans innan den långa slutlinjen
Så inget liv ingen ångest, bara välfjädradde steg
Tills dessa skor inte längre kan glänsa
Men låt mig inte dö fortfarande vandrandes
För kärleken som lämnades bakom.

Denna ensamma existens banar vägen
För de svåraste hjärtan måste slå, var modig
Medans denna tysta blixtstorm
Vräker guldskörden vi försökt så

Så börjar det, sättet ljuset dansar under huden
Det är en budbärare från helvetet eftersom vi är bundna att vinna
Så dagarna fortsätter men åren de går
Ta hand om din frihet, de kommer aldrig veta något

Jag sitter på vingen av en näktergals sång
För att säga mig vart och när allt detta gick fel
Det finns ingen slutsats utan sorg
Med ignorans, det minsta han hittade fick statuera ett exempel

Punktera huden och se hans blod rinna kallt på ökensand
Kom och hör meningen av mödrar med barnalösa händer
Så dagarna fortsätter men åren de går
Ta hand om din frihet, de kommer aldrig veta något

Ta vad du får tills det inte finns något kvar förutom evigt liv
Och på natten är detta på skuggorna efter de dödats
Så ta hand om din frihet, de kommer aldrig veta.

Har ganska precis fixat i ordning allting i rummet, blev en liten städning i och med nya tv köpet. Inhandlade en LG3000 som tydligen skulle vara mycket bättre än Samsungen som jag tänkte köpa först. Även fixat med antenn o skit så man kan kolla Tv, var ju ett tag sen man hade tv-kanaler på sitt rum om man säger så. Angående bilden, jo den är suverän, nästintill perfekt för priset av 5000kr, blev även förvånad av hur icke suddigt det är när man kollar Tv, har alltid trott att man måste ha hd-kanals paket och dylikt, men det fungerade galant utan. Har bara hunnit titta lite på en DvD genom X-boxet, och den skalar upp filmerna i 720p vilket är soft, så blir inte alls tokig bild. Testade även att spela lite och det verkar all good so far, inget att klaga på alls. De inbyggda högtalarna var väl sådär så drog in datorhögtalarna istället, tills man får råd att köpa hembio-system : ], men klarar mig utan. Fick dock en död pixel på tvn vilket kändes lite småtråkigt, men orkar verkligen inte åka in och skicka in på reparation för det, man stör sig inte särskilt mycket direkt, bara vänja sig.
Det som är skönast nästan är att ha Tvn på i bakgrunden hela tiden, vara sig man sitter vid datorn eller läser, det för liksom mer stämning, och det känns inte lika tomt.

Nu är det snart dags för bio också med Patrik och Oxegrabben, Watchmen står på listan och hypen är otroligt stor. Visst den lever säkert inte upp till serien, men vilka filmer gör det egentligen. Tror i vilket fall som helst att filmen blir grym, kommer säkerligen att leverera en recension imorgon eller inatt för filmen, bara jag har orken.

/Ciao, Plopphunden.

(Update)

Då har man alltså sett den nästan 3 timmar långa filmen, och den levde absolut upp till förväntningarna. Den var väldigt, om inte extremt trogen originalet, förutom ett par segment som de valt att ta bort helt, men det skulle kanske bli lite för kliché och konstigt att måla upp dem på den vita duken. Sen vet jag for a fact att "pirat-sekvenserna" kommer att komma som bonusmaterial på dvdn vilket känns skönt. Soundtracket var verkligen lysande, och det passade verkligen in i filmen, det var allt från Jimi Hendrix till Dylan till Chemical Romance. Konstig blanding för en film av denna kaliber kan det verka på förhand, men det fungerade suveränt. Scenen när Rorschach och Owl åker till Antarktis och "All Along the watch-towers" med Hendrix dras på var helt underbar.
Filmen är även som serien proppad med små detaljer, som vid en första visning lätt kan missas, några exempel är ett par musiklegender som medverkade i en scen, det var allt från David Bowie, Mick Jagger och The Village people, en väldigt rolig och intressant scen. Allt för att försöka väva in själva fiktionshistorien in i den riktiga världen. Fanns även massa dolda budskap, ett är The Comedians smilygubbe som får blodstänk på sig, och det hamnar på ett sådant sätt så den representerar domedagsklockan, fyra minuter i tolv, det är ju dock med i serien också. Sen när Nite Owl söker igenom Ozymandias dator och hittar en mapp med namnet "boys", kan ju bara spekulera innehållet i den :).
Fanns väl egentligen bara en sak att klaga på och det var killen som satt bredvid mig som satt och klagade konstant, och då menar jag verkligen konstant, igenom hela filmen. Helvete vad jobbig kille, varenda scen var tydligen ett fiasko enligt honom. Man går inte på Watchmen för att se en jävla actionpackad al á Iron Man film, Watchmen är en väldigt rå, vuxen och intellektuell film som kritiserar och analyser dåtidens samhälle, det är ingen actionfilm. Men uppenbarligen så var det många småungar inne på bion som trodde det skulle vara en typisk superhjältefilm och suckade konstant åt de långa dialogerna. Idioter rent utsagt, gå och runka till Die Hard och lyssna på Scooter istället era hjärndöda parasiter.

Gatorna är rännstenar,
och rännstenarna fulla av blod,
och när avloppen koagulerar igen kommer
skadedjuren att drunkna.

Allt uppdämt snusk och sörja
från deras sex och mord kommer
att stå dem till midjan och alla horor
och politiker kommer
att titta upp
och ropa "rädda oss"

Och jag tittar ned och viskar "nej"

De hade alla ett val, de kunde följt
i goda mäns fotspår, i min fars eller
presidentens.

Anständiga män, som trodde på ett
fullt dagsverke för en dagslön.

Istället följde de skiten från horbockar
och kommunister och insåg inte att det
spåret ledde över ett stup förrän
det var för sent.

Säg inte att de inte hade något val.

Nu står hela världen vid avgrunden och stirrar
ned i ett blodigt helvete, alla liberaler
och intellektuella, med sina munnar.

Och plötsligt vet ingen vad han ska göra.

För er som inte sett introt till Watchmen, här kommer det, och låtvalet är sisådär snuskigt passande och bra, Times are changing med ingen annan än självaste Bob Dylan. Boken kom idag också, börjat läst lite och blir bara mer taggad för varje sida jag läser, man märker verkligen vilken energi och kreativitet de lagt ner på hela storyn och karaktärerna, stod även på baksidan av boken att den utsetts till en av de hundra viktigaste romanerna genom tiderna av Times Magazine, och jag börjar förstå varför.

Här får ni en liten söt bild på mig och min kära bok.





Ja jag är phett taggad, så taggad man bara kan bli.

För övrigt så sitter jag och klåpar ihop en recension på min absoluta favoritserie genom tiderna, nämligen Spaced. Hade tänkt göra den lite mer utförlig än mina tidigare bravader, så får ta den tid det tar, är inte direkt taggad på skriva just nu heller. Men om ni inte sett serien än så gör för guds skull det already! Edgar Wright for the win!

Vet inte ens vem jag försöker nå ut till dock, har ju för fan typ 2 unika läsare i månaden.