Kim Jacobsson

Nu när tankarna och intrycken har lagt sig ner över natten och kokat i mitt lilla huvud så ska jag väl kunna sluska fram några reflektioner över filmen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att detta är den film jag sett fram emot längst, tätt följt av relativt nysläppta Avatar och Antichrist. När jag fick höra talas om att de skulle göra en slags remake på den första filmen för ett par år sedan hoppade jag ur min datorstol av lycka, vad kan gå fel liksom, en viktoriansk 1800-tals miljö fylld med dimmiga skogar och mysiga slott, och så klart varulvar.
Det är synd när det kommer till monsterfilmer i helhet, vi ser inte allt för mycket bra produceras, speciellt gällande genren med varulvar som blivit nästintill bortglömd, om vi bortser från diverse tramsfilmer som släppts senaste åren. Då tänker jag givetvis på Underworld-trilogin och Twilight, där de vill få unga killar och tjejer att se vampyrer och varulvar medverka i häftiga krig. Nej usch vad det är tramsigt, och det är något som ändras i och med denna filmpremiär, man gör varulven till en badass once again. Ingen jobbig kärlekshistoria, inga sympatier, bara en man vars liv blir totalt förstört när han reser tillbaka till sin hemstad och tvingas möta sitt hemska förflutna, och en och annan ulv. Visst finns det bra varulvsfilmer, det säger jag inte. Dog Soldiers som kom för bra många år sedan var ett utmärkt exempel på en sådan, med en solid handling, intressanta karaktärer, snygga varulvar utan cgi och bra skådespel lyckades den göra något som de andra filmerna i genren inte lyckats sedan En amerikansk varulv i London, att göra en bra varulvsfilm helt enkelt.
Men hur definerar vi "varulvsfilm" då så den blir bra, räcker det att slänga in en snyggt animerad ulv som springer runt och köttar människor? Nja det krävs lite mer baktanke än så, i Wolfman handlar det lite om besten som lever i oss alla, det där begäret som man vill kontrollera men ibland släpper.
För er som inte sett originalversionen från 1941 så handlar filmen väldigt (ska försöka att inte spoila något) enkelt om en man vid namn Lawrence Talbot som kommer tillbaka till sin hemmastad i samband med ett teaterbesök i bygden. Han får tidigt reda på att hans bror har blivit mördad i närheten av sin fars gamla gods, och byborna hävdar att en stor björn eller liknande har slitit honom i stycken medan andra menar att det är en förrymd mentalpatient. Trots de avråd han får från personerna omkring sig beger sig Lawrence ut i den kalla dimmiga skogen en natt, och där börjar våran resa.
Jag vill verkligen inte avslöja för mycket, och jag känner att jag kan komma att göra det om jag berättar det mer utförligt. Det som gör filmen så otroligt bra är atmosfären de har lyckats att bygga upp, man ser direkt att de sneglat väldigt mycket på Burton's verk, speciellt Sleepy Hollow, vilket enbart kan ses som positivt! För det är sällan man ser en sådan pass mysig och vacker film, de dimmiga oroliga skogarna, de gamla halvruttna husen, den ödesfyllda herrgården. Det känns som man har slungats in i en sagoberättelse från när man var liten.
Varulven själv är väldigt bra gjord, till viss del. När Benicio sitter under sminket och springer runt och ylar och sliter tarmarna ur folk känns den väldigt trovärdig, de har verkligen lagt ner tid på att få honom så lik originalet som möjligt, samtidigt som att göra den mycket mycket läskigare. Det är när cgi-effekterna tar fart det inte blir allt lika roligt, de är inte dåliga kan jag påstå men det känns som att det är en rutten kombination, monster och cgi. Tycker man ska göra så mycket som möjligt med dräkter och smink för det blir alltid snyggast i slutändan, men här har de inte riktigt gjort så. Vissa scener är ulven helt cgi-animerad där den inte alls kanske behövt vara det, vilket är synd.
Våldet är påkostat, lemmar och huvuden flyger titt som tätt, blod sprutar och det är gott om häftiga och relativt originella dödscener. Men det är väl nästan något man bör förvänta sig av en modern "skräck-film". Det finns en speciellt tuff scen cirka 40 minuter in i filmen som är en av de läbbigaste och grymma jag sett på jag vet inte hur länge, innehållande ett zigenarläger och ett antal döda män, det är i ögonblick som det filmen känns som en 10/10.
Men tyvärr så tappar filmen fokus i slutet, och det känns hela tiden som att de bara slängt in lite scener här och där för att fylla ut på tiden, jag tycker den är lagom lång men de kanske borde ha klippt om det lite och skippa en del saker. Sen osar slutstriden så mycket Hollywood att jag bara vill skrika av ilska, som tur är så håller den bara på i kanske sju minuter, men det är väl för att förstöra en så annars pass bra film. Den hade helt enkelt mått bra om det hade suttit ett par andra klippare vid rodret. Men när väl de riktiga scenerna drar igång så funkar det ypperligt och man sitter som klistrad. Jag hade också velat se lite mer bakgrundshistoria om den "första varulven" och om karaktärerna i sig, att få lite mer rum att utvecklas, men men.
Skådespelet är i vilket fall som helst fantastiskt och man känner att de gör sitt främsta, speciellt kemin mellan Anthony Hopkins och Benicio Del Toro känns extremt trovärdig i de få scener de är tillsammans. Det är absolut inga Oscars-prestationer vi snackar om här, men defintivt bra nog för en film som denna. Anthony som är en av de största levande skådespelarna genom tiderna spelar inte över lika mycket som vanligt, men han levererar en hel del galna och framför allt roliga repliker. Benicio är ganska tystlåten filmen igenom men känslorna han utgör förmedlas perfekt, och jag har svårt att se att någon annan skulle kunna lyften upp rollen så bra som han gör.
Joe Johnston som regisserade The Wolfman kändes väl lite som ett jokerkort i början när man tittar på hans tidigare verk, allt från Jurassic Park 3 till Hidalgo som båda var väldigt medelmåttiga, men jag tycker han lyckades mycket bra att överföra denna klassiker till en lite mer modernare tappning, dock så blev den inte lika fulländad som jag hade hoppats på.
Men vill ni se en otroligt mysig och vacker film som utspelar sig i ödsliga skogar och hedar på 1800-talet så tveka inte en sekund på att se denna läskiga och intressanta 1 timmars och 40 minuters resa! Men jag varnade er för det ostiga slutet. 8/10 bananer får den av mig.