Kim Jacobsson

Jag går på de här gatorna där mina själlösa fötter
Hemsöker marken där jag en gång befann mig
På denna arkadafton rinner handelskammarens regn
Fastän jag inte längre hör rösterna tala
Jag skyller på himmelen så på det skålar vi
Bäst att städa kyrkan från mina avbrutna fingernaglar
Men låt mig inte dö fortfarande undrandes
vad det var jag lämnade bakom

Från guds gyllene tallrik missunnandes äter dem
Tills deras magar brister i ignorans
Aldrig stryker de på ett vandringslöst hem
Är så långt som deras ledsna ögon ser
Ge mig en rostig gammal rock, väl trampad och smutsig
Tills dess aska och blod rinner djupt
Men låt mig inte dö fortfarande undrandes
Vad det var jag lämnde bakom

Även fast jag varit det där ansiktet förr
Stängt igen varje öppen dörr
Slösade en gång en delad tro
Så när vågorna kommer slungandes in
Kommer jag simma som havet simmar
Ut med morgontidvattnet
Sen tillbaka för mitt té

Så jag gör som jag vill som den vältempererade brisen
Blåser åt det håll som passar
Jag grågör mig med leran sju dagar tills dagen
När de kastar mig på krukans hög
Men hör mitt råd, du måste begrava mig två gånger
För den första kommer jag inte vila fridfullt
Men låt mig inte dö fortfarande undrandes
Vad det var jag lämnade bakom

Jag vill ha ett välsprungit lopp framför pistolen
Med en dans innan den långa slutlinjen
Så inget liv ingen ångest, bara välfjädradde steg
Tills dessa skor inte längre kan glänsa
Men låt mig inte dö fortfarande vandrandes
För kärleken som lämnades bakom.