Kim Jacobsson

Ja, jag är medveten om mängden bloggar som har förekommit senaste veckorna med årtiondets bästa filmer, en del usla listor och en del riktigt bra. Eftersom jag ser på hutlöst mycket film på min fritid tycker jag att det är dags att vara lite o-originell och posta min lista.
Det är de filmer som har påverkat mig mest personligen och haft störts innebörd, visst är det svårt att minimera allt till en lista med filmer vilket jag hade tänkt göra, men I'll give it a go at least.

Tänkte dela in det i genrer, bästa action/drama and so on, men eftersom jag nästan enbart ser på drama-filmer kan det bli lite svårt på den fronten, men jag får improvisera lite.

Bästa Action: Mission Impossible 3.
Visst, både ettan och tvåan var ganska bedrövliga ur min synpunkt, ettan hade lite charm medan tvåan var urusel. Men sedan tog JJ Abrams över rodret och levererade en helt enastående rulle utöver allt annat i genren. Jag som fullkomligt avskyr klichéfyllda actiondräpare fastnade direkt för denna två timmar långa festen. Skådespelet är magnifikt, speciellt Philip Seymour Hoffman som gör den bästa skurk-gestaltningen någonsin, han är fullkomligt vidrig och skoningslös, i mitt tycke en oscarvärd roll for sure. Tom Cruise sköter sig väldigt bra han också och man sympatiserar verkligen med hans karaktär. Allt är så förbannat välgjort och man sitter klistrad från början till slut, otroligt spännande och bra.

http://www.youtube.com/watch?v=URD7yLgw9_M

Tröstpris: Avatar (vilket jag inte bara ser som en actionfilm, det är så mycket mer än så.).

Tom Cruise, bra som alltid, här lite mer bra.

Bästa thriller: Dead Man's Shoes.
Shane Meadows är en relativt okänd regissör som bland annat har regisserat This is England som många är bekanta med. Fast han har gjort ett par riktigt vassa filmer innan den, en av dem vid namn Dead Man's Shoes. Det är en brittisk independent-film med en lysande Paddy Considine i huvudrollen. Den beskrivs på många håll som den lilla filmen om hämnd efter Kill Bill, men jag skulle nog vilja påstå att det är den ultimata hämnd-filmen tillsammans med Old Boy. Tarantino i all ära, men ingenting uppnår den realistiska och råa känslan i Shane's film. Det är så här jag verkligen kan tänka mig att personer beter sig när de får en "galning" efter sig (även om de förtjänar det), man är rädd och känner sig maktlös, vilket verkligen förmedlas på en genuint sätt. Musiken och sceneriet är briljant och handlingen väldigt intressant och den tappar aldrig fokus. En rolig grej är även att Paddy Considine inte är utbildad skådespelare och gav sig in på denna filmen utan några som helst kunskaper och större erfarenheter och gjorde en så pass övertygande roll som en ärrad soldat som fått reda på att sin bror blivit dödad av ett gäng småskurkar. Den är dock inte lika brutal som jag hade hoppats på, men allt bygger på realism, och det utförs på ett så strålande sätt att jag bara vill gråta. Amazing.

http://www.youtube.com/watch?v=_vAk3Og3HLA

Tröstpris: Old Boy.

Hårdare huvudkaraktär får man faktiskt leta efter, är och förbli Paddys bästa roll.

Bästa Drama: Lost in Translation.
Här var det inga som helst tvivel på vilken film jag skulle sätta in alls. Sofia Coppolas egentliga stora genombrott skedde i samband med denna film som till stor del skrevs åt Bill Murray, hade han tackat nej hade filmen aldrig blivit av, och vilken jävla tur rent ut sagt att han gjorde det. Den här filmer klår precis allting i dramaväg, visst det finns hundratals briljanta filmer som släppts de senaste åren men ingenting når upp i en klass som denna. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, man slår sig av all skönhet och sitter och beundrar varenda lite detalj. Allt är så slående vackert, vänskapen som bildas är så slående konstig men samtidigt förståelig. Två personer som möts i ett främmande land, med totalt olika bakgrunder och personligheter bildar en sådan pass stark vänskap, det är fascinerande. Utfrusna och förlorade i Tokyo finner de varandra i en hotellbar. Det ligger dock en smula depression igenom hela filmen, den är inte bara vacker, man vet från första början att personerna i fråga bara kommer att stanna under en viss period, båda har lite problem med sitt äktenskap, de blir smått kära i varandra, eller blir de det? Det är till tittaren själv att uppgöra. Det är en av de få filmer jag faktiskt har gråtit till om jag ska vara ärlig.
Handlingen berättas på ett enastående sätt och den tappar aldrig fokus från karaktärerna även fast man introduceras till den ena galna saken från den andra. Titeln Lost in Translation menar väl ungefär att man är förlorad i översättningen, personerna är förlorade i Tokyo, Japan där ingen kan Engelska i princip. De känner sig isolerade och att de inte hör hemma, samtidigt som de inte riktigt vill åka tillbaka därifrån de kom, vilket förklaras ganska tydligt. Allt bygger på att vara förlorad, man vet inte riktigt vad man vill, man vet inte vilka vägar man ska ta, och att vara förlorad tillsammans kan bilda något så fantastiskt märkligt. Men under tiden de bor på hotellet bildar de ett förhållande utöver det vanliga, och man kan bara älska det. Det rinner även en smula hoppa igenom hela filmen, samtidigt som den är väldigt roligt på ett annorlunda sätt emellanåt, och man hoppas verkligen att de på något underligt sätt ska kunna bevara sin vänskap. Sen att inte Bill Murray vann en Oscar för bästa manliga biroll är en stor skam, han gjorde sin livs prestation som den smått deprimerade och tokige gubben som finner ny "kärlek" i Japan.

http://www.youtube.com/watch?v=FNn-2CTXzAw

Tröstpris: Watchmen.

Underbart vackra Scarlett Johansson.

Fortsättning kommer för resterande genrer.