Kim Jacobsson

Jahapp, då har man sett ett av årets (eller fjolårets) stora filmer. Har inte varit särskilt intresserad av detta projekt, dels för att jag är trött på domedagsfilmer och tycker oftast att det blir för tramsigt. Men denna skiljer sig verkligen ur mängden, det är en av de mest obehagliga filmer jag någonsin har sett, och jag har sett en del sjuka saker. Men den skrämmer en på ett helt annat sätt än att visa sjuka och störande bilder. Visst finns det en jäkligt äcklig och vidrig scen i filmen som inolverar ett slakthus med människor som jag aldrig kommer att glömma, den scenen speciellt var otroligt efektfull och hemsk, och jag är säker på att de som har sett filmen håller med.
Men annars är det inte speciellt mycket blod och hemskheter, det är känslan av att det inte finns något hopp, alla människor är döda, alla djur likaså. Det finns ingen grönska kvar i världen, det är konstant vinter och höst, maten är på väg att ta slut. De resterande människor som är kvar är antigen halvt döda eller kannibaler. Hoppet är som uppslukat, och det är verkligen något som regissören har förmedlat på ett ypperligt sätt. Hela tiden påminns man om detta. Dock så hade jag gärna sett hur världen hade kunnat blivit så här, vilket jag antar förklaras i boken som jag tyvärr inte har läst än. Men har för mig att det är vad som kan komma att hända om vi inte bryr oss om vår planet bättre, and I gotta tell ya, efter detta fick jag mig en rejäl tankeställare. Vi har sett "I am legend" och "The day after tommorrow" etc., där skulle man ändå kunna tänka sig att leva (jag vet), men jämför man det mot detta så fylls jag bara med en vidrig avsky, det här är verkligen världens slut och det märks, allt liv är som bortblåst, och kvar finns bara gråa förstörda städer och aska.


Den lille gossen och Viggo, som är makalös som alltid.

 

Jag måste medge att det här är den mest deprimerade filmen jag någonsin har sett. Det är en av de vackraste filmerna, och innehåller definitivt ett soundtrack som kommer sitta kvar väldigt länge. I det stora hela känns det lite som "den nya Jesse James filmen med löjligt långt namn", med kameravinklarna och effekterna tillsammans med musiken. Men som sagt, depression är ordet och jag tvekar på att man hade kunnat göra det bättre än så här. Jag gråter sällan under film, men jag grät seriös säkert tio gånger under denna, den är så otroligt sorglig och man sympatiserar verkligen med dessa två överlevarna, en far och en son på väg Söderut om hopp att nå havet.
Viggo Mortensen spelar som bekant huvudrollen, och jag blir fly förbannad om han inte blir nominerad för en Oscar för denna roll, det är hans livs prestation, och en av de bättre tolkningar jag sett av en karaktär någonsin, och det säger en hel del. Han är bättre än Day Lewis någonsin har varit i denna film. En så otroligt nersliten och förstörd man vars sista andetag bara slår för att beskydda sin son. Nu är det ju bara början av året men jag tvivlar starkt på att någon kommer att överträffa Viggos roll, och jag tror faktiskt på en statyett för gubben, definitivt en nominering. Robert Duvall och Guy Ritchie gör ett par små inhopp, och de sköter sig även dem ypperligt. Duvalls roll är även den oscarvärd, även fast han bara syns i kameran ett par minuter.

 

Nu hade jag ju inte tänkt att det här skulle urarta sig till en stor recension, vilket det inte är tänkt att vara, bara lite reflektioner kring filmen. Vill ni ha en realistisk uppfattning om hur hemsk världen kan komma att se ut i framtiden om vi inte värnar om våran miljö, hur sjuk den kan göra oss människor och tvinga oss att övergå till kannibalism, by all means se den, men jag måste varna er att den är otroligt obehaglig och känslofylld, helt utan blod och övernaturliga fenomen. Förutom just den där scenen då, involverande "slakthuset" och halvätna levande människokroppar skrikandes av smärta (rysningar).

 

En klar 5/5, utan tvekan. En av de bästa jag sett under 2000-talet.

Edit: Gammal text, tyvärr så blev det ju ingen nominering för Viggo detta år.