.
Memoarer från Kumlafängelset, av Anders Eklund.
Satt och knåpade ihop denna text på dryga fem minuter medans jag väntade på att håret skulle torka, jag tycker att idén är sjukt rolig, men samtidigt väldigt bisarr och äcklig, skall jag fortsätta? Grammatiken är säkert hemsk, stavfelen finns, men det rättas inom sin tid, här är ett litet uttdrag från första kapitlet;
Stirrar ut genom ett tomt fönster, för att titta på en ännu
tommare omgivning, några hustak glämtas i fjärran, ett par bilar
susar sakta förbi. Delikatesser ett par hundra meter bort,
otrillräcklig, förbjuden frukt, jag får inte röra.
Trots att jag bara "bott" här i lite över en månad känner jag
redan väggarna krypa in över mig, lite som en lastbilschaffis
kalla hand när han sakta drar upp gylfen för att dra en
handtralla vid en vägplats. Jag har inte tappat tvålen i duschen
ännu, men jag vet när misstaget kommer så väntar han på mig,
dräktig som en ko, kåt som en katt. En förvirrad version av
Peter Harrysson, lite gröve, lite kallare och framförallt
skallig. Två stycken enormt stora tatueringar dallrandes på hans
bröst, love and hate kan jag tyda, typiskt tänker jag, det här
kan bli en riktig åktur.
Det saftas i munnen dagligen, allt jag tänker på är hennes möra
kött i min slemhinnor, mmmm. Det är ett minne blott, hur kunde
jag gå så jävla långt, jag är vidrig, eller är jag? Hon moppsade
ju trots allt upp sig och mamma Häglund kallade mig i rättsalen
bokstavligt talat för ett monster. Är jag verkligen ett monster?
Allt jag ville ha var en munsbit av livets goda.
Struntsamma, frågor utan svar, tomma blickar och hot dagligen,
jag orkar inte med det. Jag har min tv. Min underbara satellit
tv med hundratals kanaler, det är en av lyxigheterna man får
avnjuta i fängelset. En lyxighet som jag dock saknar är den
ljuvliga doften av en stor ostig hamburgare från ett vägfik
längs de norra mörka skogarna, inte Mcdonalds skit-hamburgare,
den äkta varan. Stekt av en hederlig gammal svensk husmoder som
troligen inte får mer än 30 kronor i timmen, det är kvalitét,
inte kvantitet. Maten här är dock relativt god, vi får allt från hummer till
ugnsbakad Biff Wellington. Skämt åsido, maten här är hemsk, men det får
man kompensera på andra håll, dagdrömmning. Det är en sysslosättning
som många här verkar ägna sig åt. Man drömmer om allt ifrån flickor i tajta
trosor till sportbilar glidande längs Kaliforniens stekheta stränder...
Forts. följer
Skitsamma om det är sjukt, jag vill i alla fall fortsätta. När jag har tid that is. För en lite mer sofistikerad fängelsevisit.
Satt och knåpade ihop denna text på dryga fem minuter medans jag väntade på att håret skulle torka, jag tycker att idén är sjukt rolig, men samtidigt väldigt bisarr och äcklig, skall jag fortsätta? Grammatiken är säkert hemsk, stavfelen finns, men det rättas inom sin tid, här är ett litet uttdrag från första kapitlet;
Stirrar ut genom ett tomt fönster, för att titta på en ännu
tommare omgivning, några hustak glämtas i fjärran, ett par bilar
susar sakta förbi. Delikatesser ett par hundra meter bort,
otrillräcklig, förbjuden frukt, jag får inte röra.
Trots att jag bara "bott" här i lite över en månad känner jag
redan väggarna krypa in över mig, lite som en lastbilschaffis
kalla hand när han sakta drar upp gylfen för att dra en
handtralla vid en vägplats. Jag har inte tappat tvålen i duschen
ännu, men jag vet när misstaget kommer så väntar han på mig,
dräktig som en ko, kåt som en katt. En förvirrad version av
Peter Harrysson, lite gröve, lite kallare och framförallt
skallig. Två stycken enormt stora tatueringar dallrandes på hans
bröst, love and hate kan jag tyda, typiskt tänker jag, det här
kan bli en riktig åktur.
Det saftas i munnen dagligen, allt jag tänker på är hennes möra
kött i min slemhinnor, mmmm. Det är ett minne blott, hur kunde
jag gå så jävla långt, jag är vidrig, eller är jag? Hon moppsade
ju trots allt upp sig och mamma Häglund kallade mig i rättsalen
bokstavligt talat för ett monster. Är jag verkligen ett monster?
Allt jag ville ha var en munsbit av livets goda.
Struntsamma, frågor utan svar, tomma blickar och hot dagligen,
jag orkar inte med det. Jag har min tv. Min underbara satellit
tv med hundratals kanaler, det är en av lyxigheterna man får
avnjuta i fängelset. En lyxighet som jag dock saknar är den
ljuvliga doften av en stor ostig hamburgare från ett vägfik
längs de norra mörka skogarna, inte Mcdonalds skit-hamburgare,
den äkta varan. Stekt av en hederlig gammal svensk husmoder som
troligen inte får mer än 30 kronor i timmen, det är kvalitét,
inte kvantitet. Maten här är dock relativt god, vi får allt från hummer till
ugnsbakad Biff Wellington. Skämt åsido, maten här är hemsk, men det får
man kompensera på andra håll, dagdrömmning. Det är en sysslosättning
som många här verkar ägna sig åt. Man drömmer om allt ifrån flickor i tajta
trosor till sportbilar glidande längs Kaliforniens stekheta stränder...
Forts. följer
Skitsamma om det är sjukt, jag vill i alla fall fortsätta. När jag har tid that is. För en lite mer sofistikerad fängelsevisit.
Kommentarer
Trackback
