.
De säger att ögonblicket innan du dör så spelas ditt liv upp i beloppet av en sekund,
Samma sak gäller kanske när man inser att något är på väg att ta slut, något som betytt
så oerhört mycket för en att man inte vill leva vidare om det skulle ske.
Men det varar inte i en sekund, det är ett hav av tid.
Det jag såg var ditt ansikte när vi träffades på parkeringsplatsen för första gången,
jag ser framför mig första gången jag fick röra din hand, första gången vi rörde vid varandra,
första gången vi låg i samma säng, enade och menade att bli.
Jag ser framför mig källarutrymmet, de kalla snöfyllda nattgatorna, bussen, torget, Maxi, Statoil, fyrverkerierna, sjukhuset, burken, checken, apan, korten, hajen, 90-sängen, skratten, lekfullheten, kärleken. Jag ser ditt leénde.
Ja jag ser allt, för allt påminner om dig, men det ögonblicket som varar längst är gången vi låg i
min säng en kall novembermorgon, så förbjudet men ändå så rätt. Hur ska man kunna glömma en sådan känsla?
Ditt ansikte kommer att förfölja mig så länge jag lever, vare sig hur det slutar eller om det slutar alls.
Två personer som är menade att bli, ska det verkligen kunna gå så här, ibland önskar jag att mina känslor fryst till is.
Dagarna blir plågosamma och nätterna blir sömnlösa när jag tänker i de här banorna.
Jag önskar bara så innerligt att jag får uppleva en sommar med dig, åtminstone en vår, vad som helst förutom det här jävla deprimerande vädret.
Jag vill samla diamanter på en öde ö med dig, i fall vi en dag blir räddade, jag vill arkivera mina känslor i en kall stålbox, i fall de en dag behövs i rätten. Jag vill dansa med dig på solen, men vill du verkligen det?
Samma sak gäller kanske när man inser att något är på väg att ta slut, något som betytt
så oerhört mycket för en att man inte vill leva vidare om det skulle ske.
Men det varar inte i en sekund, det är ett hav av tid.
Det jag såg var ditt ansikte när vi träffades på parkeringsplatsen för första gången,
jag ser framför mig första gången jag fick röra din hand, första gången vi rörde vid varandra,
första gången vi låg i samma säng, enade och menade att bli.
Jag ser framför mig källarutrymmet, de kalla snöfyllda nattgatorna, bussen, torget, Maxi, Statoil, fyrverkerierna, sjukhuset, burken, checken, apan, korten, hajen, 90-sängen, skratten, lekfullheten, kärleken. Jag ser ditt leénde.
Ja jag ser allt, för allt påminner om dig, men det ögonblicket som varar längst är gången vi låg i
min säng en kall novembermorgon, så förbjudet men ändå så rätt. Hur ska man kunna glömma en sådan känsla?
Ditt ansikte kommer att förfölja mig så länge jag lever, vare sig hur det slutar eller om det slutar alls.
Två personer som är menade att bli, ska det verkligen kunna gå så här, ibland önskar jag att mina känslor fryst till is.
Dagarna blir plågosamma och nätterna blir sömnlösa när jag tänker i de här banorna.
Jag önskar bara så innerligt att jag får uppleva en sommar med dig, åtminstone en vår, vad som helst förutom det här jävla deprimerande vädret.
Jag vill samla diamanter på en öde ö med dig, i fall vi en dag blir räddade, jag vill arkivera mina känslor i en kall stålbox, i fall de en dag behövs i rätten. Jag vill dansa med dig på solen, men vill du verkligen det?
Kommentarer
Trackback
