.
Närsom det blir oroligheter i sin vardag försöker man desperat att hitta sitt inre igen, men det kan vara svårt. Jag försöker ständigt hitta frid i min ostrukturerade vardag, det gäller att tänka sig bort och se fram emot saker. Människans hjärna är en rätt fantastisk maskin, man kan föreställa sig precis vad som helst, när som helst.
Jag tänker mig bort till England, varför vet jag inte, har bara en sådan enorm förkärlek för det landet generellt. Det är en kombination av kulturen, musiken, klimatet, landsbygden. Det är väl egentligen inte så extremt olikt Sverige, men ändå så jävla annorlunda. Varje gång jag ser en brittisk dokumentär, film, hör en låt eller bara ser ett kollage av bilder från England blir jag lika uppspelt som ett litet barn, jag är sjuk, jag vet. Medans andra personer drömmer sig bort till soliga stränder på Hawai, drömmer jag mig bort till regniga dager på en kall och ensam gata i Soho.
Ett av mina framtida mål som förmodligen kommer att ske i sommar, om ekonomin tillåter är att vandra kring den Engelska landsbygden, varför? Can't really tell. Tänk er följande scenario bara:
Du åker från äckliga och ack så vidrigt bekanta Sverige på ett plan till London. Du landar och bemöts av en inte allt för främmande värld. Men sen händer något, du fortsätter att gå, gå utan någon destination eller mål. Du lämnar sakta städerna bakom dig, beger dig ut på landsbygden dit vägen tar dig, utan orsak eller kännedom. Du når de krokiga stigarna vid Yorkshire, de strömmande och lekfyllda bäckarna, grönska så långt ögat kan nå, ingen civilisation förutom ett litet fårsamhälle med en lokal bar. Det är natt, vargarna ylar, du går på hedarna i månskenet med ett leénde på läpparna, maten i din väska är sedan länge slut, man är ett med naturen, inte en människa så långt ögat kan nå. Att bara få andas in atmosfären, det vore frid för mig, inre frid. Deprimerande, eller hur?
I shouldn't keep you waiting much longer England.
Jag tänker mig bort till England, varför vet jag inte, har bara en sådan enorm förkärlek för det landet generellt. Det är en kombination av kulturen, musiken, klimatet, landsbygden. Det är väl egentligen inte så extremt olikt Sverige, men ändå så jävla annorlunda. Varje gång jag ser en brittisk dokumentär, film, hör en låt eller bara ser ett kollage av bilder från England blir jag lika uppspelt som ett litet barn, jag är sjuk, jag vet. Medans andra personer drömmer sig bort till soliga stränder på Hawai, drömmer jag mig bort till regniga dager på en kall och ensam gata i Soho.
Ett av mina framtida mål som förmodligen kommer att ske i sommar, om ekonomin tillåter är att vandra kring den Engelska landsbygden, varför? Can't really tell. Tänk er följande scenario bara:
Du åker från äckliga och ack så vidrigt bekanta Sverige på ett plan till London. Du landar och bemöts av en inte allt för främmande värld. Men sen händer något, du fortsätter att gå, gå utan någon destination eller mål. Du lämnar sakta städerna bakom dig, beger dig ut på landsbygden dit vägen tar dig, utan orsak eller kännedom. Du når de krokiga stigarna vid Yorkshire, de strömmande och lekfyllda bäckarna, grönska så långt ögat kan nå, ingen civilisation förutom ett litet fårsamhälle med en lokal bar. Det är natt, vargarna ylar, du går på hedarna i månskenet med ett leénde på läpparna, maten i din väska är sedan länge slut, man är ett med naturen, inte en människa så långt ögat kan nå. Att bara få andas in atmosfären, det vore frid för mig, inre frid. Deprimerande, eller hur?
I shouldn't keep you waiting much longer England.
Kommentarer
Trackback
