Kim Jacobsson

Tänkte precis kolla igenom "Orphan" som tydligen ska vara något som en svinbra amerikansk skräck-drama, och de växer ju inte på träd som bekant. Vet i princip ingenting om filmen alls, så det ska bli kul och se var den landar.
Den har ju trots alls Vera Farmiga och Peter Sarsgaard i roll-listan, vilka båda är några av mina favoriter bland hollywood-eliten. Vera är fullkomligt briljant i allt hon gör, älskade henne i The Departed och Up in the air, och jag jag har stor tillit med henne. Sarsgaard är en lite udda skådespelare, man vet inte riktigt var man har honom, han var läskigt skum i lysande Garden State, halvt knasig och alkholiserad i In the electric mist osv. Han kan spela de mest konstiga rollerna hur bra som helst.

Återkommer senare om filmen är något att ha, men av recensionerna att döma ska den vara riktigt bra, och hoppas denna kan släcka min skräck-törst tills The Human Centipede kommer ut på dvd senare denna månad.


Ond unge med hammare.

Ja, jag är medveten om mängden bloggar som har förekommit senaste veckorna med årtiondets bästa filmer, en del usla listor och en del riktigt bra. Eftersom jag ser på hutlöst mycket film på min fritid tycker jag att det är dags att vara lite o-originell och posta min lista.
Det är de filmer som har påverkat mig mest personligen och haft störts innebörd, visst är det svårt att minimera allt till en lista med filmer vilket jag hade tänkt göra, men I'll give it a go at least.

 

Tänkte dela in det i genrer, bästa action/drama and so on, men eftersom jag nästan enbart ser på drama-filmer kan det bli lite svårt på den fronten, men jag får improvisera lite.

 

Bästa Action: Mission Impossible 3.
Visst, både ettan och tvåan var ganska bedrövliga ur min synpunkt, ettan hade lite charm medan tvåan var urusel. Men sedan tog JJ Abrams över rodret och levererade en helt enastående rulle utöver allt annat i genren. Jag som fullkomligt avskyr klichéfyllda actiondräpare fastnade direkt för denna två timmar långa festen. Skådespelet är magnifikt, speciellt Philip Seymour Hoffman som gör den bästa skurk-gestaltningen någonsin, han är fullkomligt vidrig och skoningslös, i mitt tycke en oscarvärd roll for sure. Tom Cruise sköter sig väldigt bra han också och man sympatiserar verkligen med hans karaktär. Allt är så förbannat välgjort och man sitter klistrad från början till slut, otroligt spännande och bra.

 

http://www.youtube.com/watch?v=URD7yLgw9_M

 

Tröstpris: Avatar (vilket jag inte bara ser som en actionfilm, det är så mycket mer än så.).

 

Tom Cruise, bra som alltid, här lite mer bra.

Bästa thriller: Dead Man's Shoes.
Shane Meadows är en relativt okänd regissör som bland annat har regisserat This is England som många är bekanta med. Fast han har gjort ett par riktigt vassa filmer innan den, en av dem vid namn Dead Man's Shoes. Det är en brittisk independent-film med en lysande Paddy Considine i huvudrollen. Den beskrivs på många håll som den lilla filmen om hämnd efter Kill Bill, men jag skulle nog vilja påstå att det är den ultimata hämnd-filmen tillsammans med Old Boy. Tarantino i all ära, men ingenting uppnår den realistiska och råa känslan i Shane's film. Det är så här jag verkligen kan tänka mig att personer beter sig när de får en "galning" efter sig (även om de förtjänar det), man är rädd och känner sig maktlös, vilket verkligen förmedlas på en genuint sätt. Musiken och sceneriet är briljant och handlingen väldigt intressant och den tappar aldrig fokus. En rolig grej är även att Paddy Considine inte är utbildad skådespelare och gav sig in på denna filmen utan några som helst kunskaper och större erfarenheter och gjorde en så pass övertygande roll som en ärrad soldat som fått reda på att sin bror blivit dödad av ett gäng småskurkar. Den är dock inte lika brutal som jag hade hoppats på, men allt bygger på realism, och det utförs på ett så strålande sätt att jag bara vill gråta. Amazing.

 

http://www.youtube.com/watch?v=_vAk3Og3HLA

 

Tröstpris: Old Boy.

 

Hårdare huvudkaraktär får man faktiskt leta efter, är och förbli Paddys bästa roll.

 

Bästa Drama: Lost in Translation.
Här var det inga som helst tvivel på vilken film jag skulle sätta in alls. Sofia Coppolas egentliga stora genombrott skedde i samband med denna film som till stor del skrevs åt Bill Murray, hade han tackat nej hade filmen aldrig blivit av, och vilken jävla tur rent ut sagt att han gjorde det. Den här filmer klår precis allting i dramaväg, visst det finns hundratals briljanta filmer som släppts de senaste åren men ingenting når upp i en klass som denna. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, man slår sig av all skönhet och sitter och beundrar varenda lite detalj. Allt är så slående vackert, vänskapen som bildas är så slående konstig men samtidigt förståelig. Två personer som möts i ett främmande land, med totalt olika bakgrunder och personligheter bildar en sådan pass stark vänskap, det är fascinerande. Utfrusna och förlorade i Tokyo finner de varandra i en hotellbar. Det ligger dock en smula depression igenom hela filmen, den är inte bara vacker, man vet från första början att personerna i fråga bara kommer att stanna under en viss period, båda har lite problem med sitt äktenskap, de blir smått kära i varandra, eller blir de det? Det är till tittaren själv att uppgöra. Det är en av de få filmer jag faktiskt har gråtit till om jag ska vara ärlig.
Handlingen berättas på ett enastående sätt och den tappar aldrig fokus från karaktärerna även fast man introduceras till den ena galna saken från den andra. Titeln Lost in Translation menar väl ungefär att man är förlorad i översättningen, personerna är förlorade i Tokyo, Japan där ingen kan Engelska i princip. De känner sig isolerade och att de inte hör hemma, samtidigt som de inte riktigt vill åka tillbaka därifrån de kom, vilket förklaras ganska tydligt. Allt bygger på att vara förlorad, man vet inte riktigt vad man vill, man vet inte vilka vägar man ska ta, och att vara förlorad tillsammans kan bilda något så fantastiskt märkligt. Men under tiden de bor på hotellet bildar de ett förhållande utöver det vanliga, och man kan bara älska det. Det rinner även en smula hoppa igenom hela filmen, samtidigt som den är väldigt roligt på ett annorlunda sätt emellanåt, och man hoppas verkligen att de på något underligt sätt ska kunna bevara sin vänskap. Sen att inte Bill Murray vann en Oscar för bästa manliga biroll är en stor skam, han gjorde sin livs prestation som den smått deprimerade och tokige gubben som finner ny "kärlek" i Japan.

 

http://www.youtube.com/watch?v=FNn-2CTXzAw

 

Tröstpris: Watchmen.

 

Underbart vackra Scarlett Johansson.

 

Fortsättning kommer för resterande genrer.

Jahapp, då har man sett ett av årets (eller fjolårets) stora filmer. Har inte varit särskilt intresserad av detta projekt, dels för att jag är trött på domedagsfilmer och tycker oftast att det blir för tramsigt. Men denna skiljer sig verkligen ur mängden, det är en av de mest obehagliga filmer jag någonsin har sett, och jag har sett en del sjuka saker. Men den skrämmer en på ett helt annat sätt än att visa sjuka och störande bilder. Visst finns det en jäkligt äcklig och vidrig scen i filmen som inolverar ett slakthus med människor som jag aldrig kommer att glömma, den scenen speciellt var otroligt efektfull och hemsk, och jag är säker på att de som har sett filmen håller med.
Men annars är det inte speciellt mycket blod och hemskheter, det är känslan av att det inte finns något hopp, alla människor är döda, alla djur likaså. Det finns ingen grönska kvar i världen, det är konstant vinter och höst, maten är på väg att ta slut. De resterande människor som är kvar är antigen halvt döda eller kannibaler. Hoppet är som uppslukat, och det är verkligen något som regissören har förmedlat på ett ypperligt sätt. Hela tiden påminns man om detta. Dock så hade jag gärna sett hur världen hade kunnat blivit så här, vilket jag antar förklaras i boken som jag tyvärr inte har läst än. Men har för mig att det är vad som kan komma att hända om vi inte bryr oss om vår planet bättre, and I gotta tell ya, efter detta fick jag mig en rejäl tankeställare. Vi har sett "I am legend" och "The day after tommorrow" etc., där skulle man ändå kunna tänka sig att leva (jag vet), men jämför man det mot detta så fylls jag bara med en vidrig avsky, det här är verkligen världens slut och det märks, allt liv är som bortblåst, och kvar finns bara gråa förstörda städer och aska.


Den lille gossen och Viggo, som är makalös som alltid.

 

Jag måste medge att det här är den mest deprimerade filmen jag någonsin har sett. Det är en av de vackraste filmerna, och innehåller definitivt ett soundtrack som kommer sitta kvar väldigt länge. I det stora hela känns det lite som "den nya Jesse James filmen med löjligt långt namn", med kameravinklarna och effekterna tillsammans med musiken. Men som sagt, depression är ordet och jag tvekar på att man hade kunnat göra det bättre än så här. Jag gråter sällan under film, men jag grät seriös säkert tio gånger under denna, den är så otroligt sorglig och man sympatiserar verkligen med dessa två överlevarna, en far och en son på väg Söderut om hopp att nå havet.
Viggo Mortensen spelar som bekant huvudrollen, och jag blir fly förbannad om han inte blir nominerad för en Oscar för denna roll, det är hans livs prestation, och en av de bättre tolkningar jag sett av en karaktär någonsin, och det säger en hel del. Han är bättre än Day Lewis någonsin har varit i denna film. En så otroligt nersliten och förstörd man vars sista andetag bara slår för att beskydda sin son. Nu är det ju bara början av året men jag tvivlar starkt på att någon kommer att överträffa Viggos roll, och jag tror faktiskt på en statyett för gubben, definitivt en nominering. Robert Duvall och Guy Ritchie gör ett par små inhopp, och de sköter sig även dem ypperligt. Duvalls roll är även den oscarvärd, även fast han bara syns i kameran ett par minuter.

 

Nu hade jag ju inte tänkt att det här skulle urarta sig till en stor recension, vilket det inte är tänkt att vara, bara lite reflektioner kring filmen. Vill ni ha en realistisk uppfattning om hur hemsk världen kan komma att se ut i framtiden om vi inte värnar om våran miljö, hur sjuk den kan göra oss människor och tvinga oss att övergå till kannibalism, by all means se den, men jag måste varna er att den är otroligt obehaglig och känslofylld, helt utan blod och övernaturliga fenomen. Förutom just den där scenen då, involverande "slakthuset" och halvätna levande människokroppar skrikandes av smärta (rysningar).

 

En klar 5/5, utan tvekan. En av de bästa jag sett under 2000-talet.

Edit: Gammal text, tyvärr så blev det ju ingen nominering för Viggo detta år.

Red Riding är en brittisk serie indelad i 3 avsnitt som landar på cirka fyra och en halv timme totalt. Vet inte riktigt när den sändes i Storbritannien, men nu har den i alla fall kommit ut på köp dvd och blu-ray, och trilogin är enligt många den bästa efter Gudfadern, om inte ännu bättre. Själv vet jag inte riktigt, den var väldigt svår att hänga med i, och det är fullt med twister och karaktärer dör hit och dit. Bör nog se om den i alla fall en gång för att förstå hela sammanhanget.


Skådespelarinsatserna är otroligt bra och annorlunda.

Kortfattat beskrivet handlar serien om en ökänd mördare som fått namnet "The Yorkshire ripper" som härjade i Storbritannien under 70 och 80 talet. Det var en hänsynslös man som våldtog och mördade unga flickor, och ämnet känns väldigt aktuellt än idag. Vi får följa 3 olika huvudpersoner i de tre avsnitten, en journalist, en polis och en specialagent. Andrew Garfield som spelar journalisten i första avsnittet gör speciellt bra ifrån sig, och man får genom denna produktion verkligen upp ögonen för hur pass bra skådis han faktiskt är. Det känns som han förmedlar nästintill varenda känsla en människa kan göra om till slutet så sympatiserar man med honom mer än vad man kanske gjort åt någon annan filmkaraktär. Paddy Considine tar över båten i den andra filmen, och som alltid så gör han också otroligt bra ifrån sig. I den tredje är det David Morrisey som inte heller finns något anmärkningsbart att påpeka om, alla tre sköter sig ypperligt.


Andrew Garfield, ett namn att hålla ögonen öppna på.

Om ni inte har några problem med långa skarpa scener med mycket information att ta in så tycker jag definitivt att ni ska ta er en närmare titt på denna serie, visst den kan bli lite svår emellanåt men låt inte det hindra er ifrån att ta del av denna fantastiskt cinematiska lilla serie. Med underbart osande 70 och 80-tals foto, makalöst skådespel och en intressant och solid story avslutar jag mitt inlägg, köp den för all del.

Såg på Up In the air igår kväll, gick in utan några som helst förväntningar i princip, visste bara att det var regissören bakom Juno i princip, vilket kändes sådär. Juno är snyggt filmad och väldigt charmig, men absolut inte min typ av film.

Up in the air känns på många sätt som Juno, fast ändå inte. Själva strukturen och stilen är väldigt lika, samt den uber-sköna indie-musiken. Filmen lyckas uppkalla en rad känslor, man gråter, skrattar och sympatiserar för de otroligt intressanta karaktärerna. Clooney är grym som vanligt, och han förtjänade verkligen en nominering. Han är otroligt trovärdig fast lite mer charmig och gullig än vanligt, en lite annan sida av gubben helt enkelt än vad vi är vana att se. Visst nu säger jag inte att Clooney är ett svin annars, han är hur kul som helst i de intervjuer man sett och gör ofta sina roller med glimten i ögat, men han känns mer mänsklig i denna.
Filmen är precis lagom lång, och den blir aldrig seg och lyckas hålla en i sitt grepp i de nästan två timmarna den pågår.
Musiken ska absolut ha stora creds, den känns aldrig för påtaglig utan kommer in då och då, sköna softa indie-sånger som får en att drömma sig bort.
Storyn känns lite alldaglig men ändå jäkligt intressant, och jag visste inte ens att det fanns sådana här företag (tänker inte spoila vad de håller på med), och kemin mellan Clooney och de personer som på ett annorlunda sätt kommer honom nära är strålande. Zach Galifianakis från the Hangover gör en svinkul liten roll i början av filmen också.

Definitivt en värdig nominering till årets film.
9/10 får den av mig.

Nu när tankarna och intrycken har lagt sig ner över natten och kokat i mitt lilla huvud så ska jag väl kunna sluska fram några reflektioner över filmen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att detta är den film jag sett fram emot längst, tätt följt av relativt nysläppta Avatar och Antichrist. När jag fick höra talas om att de skulle göra en slags remake på den första filmen för ett par år sedan hoppade jag ur min datorstol av lycka, vad kan gå fel liksom, en viktoriansk 1800-tals miljö fylld med dimmiga skogar och mysiga slott, och så klart varulvar.
Det är synd när det kommer till monsterfilmer i helhet, vi ser inte allt för mycket bra produceras, speciellt gällande genren med varulvar som blivit nästintill bortglömd, om vi bortser från diverse tramsfilmer som släppts senaste åren. Då tänker jag givetvis på Underworld-trilogin och Twilight, där de vill få unga killar och tjejer att se vampyrer och varulvar medverka i häftiga krig. Nej usch vad det är tramsigt, och det är något som ändras i och med denna filmpremiär, man gör varulven till en badass once again. Ingen jobbig kärlekshistoria, inga sympatier, bara en man vars liv blir totalt förstört när han reser tillbaka till sin hemstad och tvingas möta sitt hemska förflutna, och en och annan ulv. Visst finns det bra varulvsfilmer, det säger jag inte. Dog Soldiers som kom för bra många år sedan var ett utmärkt exempel på en sådan, med en solid handling, intressanta karaktärer, snygga varulvar utan cgi och bra skådespel lyckades den göra något som de andra filmerna i genren inte lyckats sedan En amerikansk varulv i London, att göra en bra varulvsfilm helt enkelt.
Men hur definerar vi "varulvsfilm" då så den blir bra, räcker det att slänga in en snyggt animerad ulv som springer runt och köttar människor? Nja det krävs lite mer baktanke än så, i Wolfman handlar det lite om besten som lever i oss alla, det där begäret som man vill kontrollera men ibland släpper.
För er som inte sett originalversionen från 1941 så handlar filmen väldigt (ska försöka att inte spoila något) enkelt om en man vid namn Lawrence Talbot som kommer tillbaka till sin hemmastad i samband med ett teaterbesök i bygden. Han får tidigt reda på att hans bror har blivit mördad i närheten av sin fars gamla gods, och byborna hävdar att en stor björn eller liknande har slitit honom i stycken medan andra menar att det är en förrymd mentalpatient. Trots de avråd han får från personerna omkring sig beger sig Lawrence ut i den kalla dimmiga skogen en natt, och där börjar våran resa.
Jag vill verkligen inte avslöja för mycket, och jag känner att jag kan komma att göra det om jag berättar det mer utförligt. Det som gör filmen så otroligt bra är atmosfären de har lyckats att bygga upp, man ser direkt att de sneglat väldigt mycket på Burton's verk, speciellt Sleepy Hollow, vilket enbart kan ses som positivt! För det är sällan man ser en sådan pass mysig och vacker film, de dimmiga oroliga skogarna, de gamla halvruttna husen, den ödesfyllda herrgården. Det känns som man har slungats in i en sagoberättelse från när man var liten.
Varulven själv är väldigt bra gjord, till viss del. När Benicio sitter under sminket och springer runt och ylar och sliter tarmarna ur folk känns den väldigt trovärdig, de har verkligen lagt ner tid på att få honom så lik originalet som möjligt, samtidigt som att göra den mycket mycket läskigare. Det är när cgi-effekterna tar fart det inte blir allt lika roligt, de är inte dåliga kan jag påstå men det känns som att det är en rutten kombination, monster och cgi. Tycker man ska göra så mycket som möjligt med dräkter och smink för det blir alltid snyggast i slutändan, men här har de inte riktigt gjort så. Vissa scener är ulven helt cgi-animerad där den inte alls kanske behövt vara det, vilket är synd.
Våldet är påkostat, lemmar och huvuden flyger titt som tätt, blod sprutar och det är gott om häftiga och relativt originella dödscener. Men det är väl nästan något man bör förvänta sig av en modern "skräck-film". Det finns en speciellt tuff scen cirka 40 minuter in i filmen som är en av de läbbigaste och grymma jag sett på jag vet inte hur länge, innehållande ett zigenarläger och ett antal döda män, det är i ögonblick som det filmen känns som en 10/10.
Men tyvärr så tappar filmen fokus i slutet, och det känns hela tiden som att de bara slängt in lite scener här och där för att fylla ut på tiden, jag tycker den är lagom lång men de kanske borde ha klippt om det lite och skippa en del saker. Sen osar slutstriden så mycket Hollywood att jag bara vill skrika av ilska, som tur är så håller den bara på i kanske sju minuter, men det är väl för att förstöra en så annars pass bra film. Den hade helt enkelt mått bra om det hade suttit ett par andra klippare vid rodret. Men när väl de riktiga scenerna drar igång så funkar det ypperligt och man sitter som klistrad. Jag hade också velat se lite mer bakgrundshistoria om den "första varulven" och om karaktärerna i sig, att få lite mer rum att utvecklas, men men.
Skådespelet är i vilket fall som helst fantastiskt och man känner att de gör sitt främsta, speciellt kemin mellan Anthony Hopkins och Benicio Del Toro känns extremt trovärdig i de få scener de är tillsammans. Det är absolut inga Oscars-prestationer vi snackar om här, men defintivt bra nog för en film som denna. Anthony som är en av de största levande skådespelarna genom tiderna spelar inte över lika mycket som vanligt, men han levererar en hel del galna och framför allt roliga repliker. Benicio är ganska tystlåten filmen igenom men känslorna han utgör förmedlas perfekt, och jag har svårt att se att någon annan skulle kunna lyften upp rollen så bra som han gör.
Joe Johnston som regisserade The Wolfman kändes väl lite som ett jokerkort i början när man tittar på hans tidigare verk, allt från Jurassic Park 3 till Hidalgo som båda var väldigt medelmåttiga, men jag tycker han lyckades mycket bra att överföra denna klassiker till en lite mer modernare tappning, dock så blev den inte lika fulländad som jag hade hoppats på.
Men vill ni se en otroligt mysig och vacker film som utspelar sig i ödsliga skogar och hedar på 1800-talet så tveka inte en sekund på att se denna läskiga och intressanta 1 timmars och 40 minuters resa! Men jag varnade er för det ostiga slutet. 8/10 bananer får den av mig.